Varvet runt - Markusbo nu "färdigt".
Ett litet steg för mänskligheten men ett stort steg för mig
och min bana. Nu är alltså sista sektionen, Markusbo, ”färdig”. Så här blev
den.
Ja, med detta var jag ”varvet runt” på min anläggning.
Färdig alltså med bakgrundsmålning, terrängskulptering och husmockuper. Jag har
legat i rätt bra den sista tiden för att komma så här pass långt och i och med
detta har en del annat blivit eftersatt. Nu blir det städning efter all
frigolitskärning och sedan har jag en del andra MJ-relaterade uppgifter att ta
itu med. Dessa kommer givetvis också att redovisas här på bloggen men det kanske blir
lite längre mellan uppdateringarna. Det blir alltså ingen hembygdshistoria på
ett tag och då lägger jag heller inte ut uppdateringarna på ”Söder om Tyskbo”.
Skulle någon i den gruppen ändå vara intresserad så går det förstås bra att gå
in och titta via min egen facebooksida.
I film nummer två berättar jag, från Morshyttans horisont, om hur Markusbo berördes av en tragisk flygolycka i Italien 1947.
Datorer är gåtfulla! Del 3, den avslutande delen från Italien, funkar inte att lägga in som de andra delarna men om man klickar här så kommer man till den filmen.
I huvudsak har jag utgått från detta fotografi.
Sektionen kanske inte ser så märkvärdig ut men det blev ändå
en del trixande. Spåret som löper rakt igenom är en raksträcka som avslutas med
en s-kurva. Där gäller det att passa in cellplastlandskapet så att tåget inte
hakar i vid genomfarten. Så måste bergsskärningens höjd bestämmas, och här kan
det hoptryckta perspektivet spela ett spratt och så måste gångstigens
sträckning bestämmas.
Jag började med att göra tunna cellplastunderlag som jag figurskräddade
efter rälsen. Sedan grovformade jag de tjocka cellplaststyckena och placerade dem ovanpå.
Nästa steg var att försöka få till gångstigen upp till
stugan.
Efter lite justerande hit och dit var det dags för raspning
men då förflyttade jag mig till min källarverkstad. Här har jag raspat och även
spacklat igen diverse glipor. Med en kniv markerar jag bergsskärningsytan i
cellplasten. Den slutliga varianten ska dock få gipsyta, gjuten med Woodlands
gummiformar.
Ja, så här blev det som sagt. Vid förebilden är numera allt borta utom
jordkällaren.
Jordkällaren kan man ju mäta upp och fotografera på plats så
fort snön smälter. Vintern är en hämmande faktor vid modellbygge med förebild.
Det är många strövtåg jag skulle ha behövt göra de senaste månaderna vid
arbetet med Nya Rossberga.
Matkällaren finns i alla fall med på en av filmerna jag gjort
från Markusbo. Här har jag klippt ut en filmruta.
Uthuset hade jag först tänkt göra som en reliefmodell mot
väggen men här har jag en supertunn fristående modell som jag ska försöka bädda
in i grönska.
Markusbosektionens vänstra del tar vid där den dolda bangården slutar.
Här tänker jag använda skogen mellan Markusbo och Fors för att dölja infarten till
bangården. Några granar även i framkanten kommer att dölja den växel som skymtar. Jag märker redan nu att utbyggnadens Bergslagslandskap "slukar" granar. Tur att jag har bunkrat upp ordentligt med garn från Hemslöjden i Falun.
Så småningom ska jag också bygga den här modellen och hänga
i taket över Markusbo. Det var i en olycka med ett sådant här flygplan som
Markusbo-pojken Einar Andersson omkom i Italien 1947.
Apropå hembygdshistoria så har Markusbo varit utsatt för
mitt videofilmande vid flera tillfällen mellan åren 2013 och 2017. Jag lämnar
här direktlänkarna till dessa filmer för den som eventuellt vill titta.
I den här första filmen berättar jag om hur Markusbo sammanförde mina föräldrar en gång i tiden.
I den här första filmen berättar jag om hur Markusbo sammanförde mina föräldrar en gång i tiden.
Sedan kommer tre filmer om hur jag besöker den lilla byn Scala i Italien och klättrar upp på berget där Einar Andersson från Markusbo förolyckades.
Del 1, här.
Del 2, här
Här nedan har vi den sista (senaste?) filmen. Den är inspelad i november 2017 då det hölls en ceremoni i Scala för att hedra minnet av de omkomna vid olyckan 1947. I filmen träffar vi bland annat Einar Anderssons son Tord.
Grattis Sture, till att ha kommit "varvet runt". Det blev otroligt bra. Skall bli kul att se den fortsatta detaljeringen. Flygplanet över Markusbo är naturligtvis helt rätt. Filmerna skall jag titta på vid lämpligt tillfälle.
SvaraRaderaHälsningar
Jan
Japp, nu börjar en ny epok, Jan. Detaljeringen, först alltså markvegetationen, kommer nog först efter sommaren. Jag har mycket roligt att ta itu med innan dess: belysning, sarg, mera granar, och så mera granar, draperi för underredet, framplockning och projektering av nostalgiavdelningen. Ja, du hör....
RaderaTack Sture för att Du ger mig, och alla andra förstås, fina stunder då jag får möjlighet att få "kontakt" med barndomens Rossberga med omnejd! Det betyder så mycket! Mvh Annica B
SvaraRaderaTack för det, Annica!
RaderaKul att du upplever bloggen (och anläggningen) som en "tidsmaskin".
Du missar väl inte den dominerande kontaktledningsstolpen alldeles vid foten av stigen upp mot banvaktsstugan? Den har ju verkligen en framträdande plats på det gamla fotot från den verkliga förebilden, nästan lika dominant i landskapet som kraftledningarna i "gamla" Rossberga! ;-)
SvaraRaderaNej gamle vän, du behöver inte vara orolig, jag missar INGENTING (av det jag själv vill ha med).
RaderaKontaktledningen förbi Markusbo blir ett särskilt kapitel så småningom.
Hej, Sture!
SvaraRaderaNär träreglar och frigolit inte syns längre börjar det roliga och dit har du kommit nu. Jag följer naturligtvis landskapsarkitektens arbete med stor behållning. Trevligt att det blir lite berg i dagen vid Markusbo. Bergsskärningar är så typiska för järnvägen. Sly och ogräs är vanligt numera, men så var det inte på banvakternas tid. Då var det välskött åtminstone vid de stora järnvägarna, tror jag.
Bara liten iakttagelse, kanske har jag fel: Du har mycket gran och en del björk, t ex vid Morshyttans station. Finns det inte fur där uppe i "granbältet? Några furor med höga och kala stammar i förgrunden kan t ex skapa djup i landskapet men ändå tillåta insyn.
Bästa hälsningar, Stig
Hallå, Stig!
RaderaKul att du hänger med här.
Ja, bergsskärningar är dramatiska. Det här är den enda som finns i min förebild. Jag måste medge att det ibland känns lite hämmande att bygga efter förebild. Den natur jag avbildar är tyvärr inte så dramatisk. Det skulle ju vara roligt att kunna "ta ut svängarna" lite grand ibland.
Så var det det här med tallarna....Där sätter du fingret på min ömma punkt. Det finns inte en enda tall på min anläggning. Inte heller på den färdiga Morshyttan-delen, alltså. Du har förstås rätt i att tallar ger bättre insyn, vilket ser trevligt ut på en modelljärnväg. Granarna är ju mera som en tät mur. Nåja, en vacker dag så ska jag väl ta itu med furorna. När man väl börjat kommer man väl att säga: "Det här var ju inte så svårt, och vad bra det blir. Varför började jag inte med tallar för länge sedan"?
Imponerande och fantasieggande. Väldigt trevligt att se ditt bygge!
RaderaGarngranar är ju tacksamma, speciellt när en ska ha mycket träd på anläggningen.
Själv så har jag tänkt nobba den metoden för att få ett så äkta utseende som möjligt i mitt lilla landskap. Men så blir det inte så många träd heller. Inte att tillverka i alla fall.
Du skriver i texten att vintern är hämmande för den som bygger efter förlaga, typ, vilket jag har full förståelse för. Själv ser jag alla årstider som hämmande, utom hösten som jag har tänkt att införliva i min modell.
Lycka till med fortsättningen!
/Stefan
Ja, garngranar är perfekt när man ska bygga en skog, men de tål inget närmare betraktande. På Morshyttan-sidan har jag cirka 800 granar och det blir minst lika många i Nya Rossberga. Då gäller det att tillverkningen flyter på. Så småningom ska jag komplettera med lite finare grejer närmast betraktaren, men det är mycket som ska fixas innan jag är där...
Raderakul att se att du kommit runt Sture,,,du har gjort en riktig frontoffensiv
SvaraRaderasjälv har jag inte kommit runt ännu...kör med en kniptångsmanöver
alltså en attack från båda håll..får se om den håller
Roger
"Attack från båda håll". Det låter som ån på min anläggning. Vattnet krockar med sig själv någonstans mellan Rossberga och Vilvallen där Årängsån möter Höksmossån..
RaderaLycka till med kniptångsmanövern, Roger!
Grattis Sture till ytterligare ett delmål avklarat!
SvaraRaderaJapp, och nu blir det paus i landskapandet till förmån för annat anläggningsarbete.
Radera