Långväggens sista sektion: Rappens.




I sista minuten, fick jag alltså en idé om ytterligare en fastighet på min utbyggnad. Den minnesgode kanske kommer ihåg att jag ville att vägen förbi småskolan skulle leda någonstans. Då kom jag att tänka på ”Rappens” i Rossberga, som jag har en speciell relation till, och där vägen turligt nog slutar.

Men var ligger då Rappens?
För att få reda på det måste vi titta på en bild från den färdiga delen på motsatt långvägg.
Vi går upp över järnvägen, förbi mitt barndomshem på vänster hand och fortsätter ytterligare cirka 800 meter.





Då kommer vi till en glänta i skogen och där ligger Rappens.  Så här såg det ut på 80-talet när jag tog nedanstående bild.





Nu är ”Rappens-sektionen” utkarvad och på plats på anläggningen. Huset ligger som sagt i en glänta i skogen och för att simulera detta har jag lånat in några granar från en annan del av anläggningen. Eftersom gläntan är en perfekt scenic divider blir Rappens nästan som ett avskilt diorama och jag kan därför, utan att rodna, dra ner lite på husens storlek. Utrymmet där borta vid avsmalningen är ju inte så överväldigande, direkt…




Nå, vad har jag då för speciell relation till Rappens?
Vi kör lite bakgrundsfakta först. De kommer från min svåger Torbjörn som är väldigt insatt i gammal Rossbergahistoria. Han har förgäves försökt lägga in en kommentar här på bloggen men misslyckats. (Egendomligt att detta ska vara så krångligt.) Han har då i stället mejlat mig och det här är vad han skrev:


”Det är lite speciellt med Rappens gård eftersom en del ligger i Tommesbo och en del i Rossberga. Den del som ligger i Tommesbo avskildes 1918 från en större gård och kallades Täftmossen.. Redan då fanns där "en befintlig gård, en större samt en mindre foderlada". Köpare var en Simon Karlsson och han betalade 3000 kronor.

Enligt handlare Sven byggdes ladugården 1938 och det nya bostadshuset 1940.”


När jag var barn på 50-talet, bodde vid Rappens en familj som var nedflyttad från Sorsele. Kvinnan i huset, ”Tant Ingeborg” var vid den här tiden änka med fyra vuxna barn. En son, Sigurd, bodde fortfarande hemma och en annan son, Adolf, jobbade i gruvan i Garpenberg men var hemma ganska mycket på sin lediga tid. Tyvärr har jag inget foto på ”pojkarna” men här kommer en bild på Tant Ingeborg. Bilden tog jag när hon var och röstade vid valdagen 1968



Ingeborg var en mycket godhjärtad människa så när man inte lyckats sälja slut på sina majblommor kunde man vandra upp till Rappens i vetskap om att Ingeborg alltid köpte.

De båda pojkarna, Adolf och Sigurd var mycket idrottsintresserade. När OS hölls i Helsingfors, 1952, åkte de över och tittade. När sedan Sverige skulle arrangera fotbolls-VM 1958 skaffade de, som bland de första i trakten, en TV. Mottagningsförhållandena var inte de bästa där uppe i skogen och jag minns fortfarande den gigantiska antennen som man satte upp på deras tak.

De som hade TV vid den här tiden blev mycket populära och fick ständiga besök av nyfikna som ville titta på nymodigheten. Och det är här min personliga relation till Rappens kommer in. Sittande på golvet i deras TV-rum såg man med stora ögon program som Sigges cirkus, Kvitt eller dubbelt och Perry Mason. Ja, det var magiskt… Och promenaderna hem genom skogen, becksvarta höstkvällar, efter att ha sett ruggiga avsnitt av Perry Mason, är också minnesvärda.

Min brorsa var idrottsintresserad och när Sverige mötte Brasilien i VM-finalen så hängde jag med honom upp till Rappens där det var fullt av folk framför TV:n. Det var den första fotbollsmatch jag såg och jag får väl erkänna att det också var den sista. Nej, då var det roligare året efter när det sändes ett underhållningsprogram från Göteborg och min hjälte, Ingemar Johansson, dök upp som hemlig gäst och nybliven världsmästare. Barndomsminnen! Det är ju klart att Rappens måste vara med på anläggningen!

Jag antydde också tidigare att Rappens har en lite oväntad koppling till SJ. Den ska jag berätta vidare om nu. Ingeborg hade också en tredje son, Enar. Enar hade vid den här tiden flyttat in som sambo hos änkan Gjutar-Mary, med efternamnet Larsson i grannbyn Tyskbo. Änkan hade en son som hette Stig. Om detta har Stigs son Martin berättat i sin intressanta bok om pappan som heter ”Stigar och spår”. Stig blir alltså så småningom SJ:s generaldirektör.





Stig Larssons farfar var banvakt i Tyskbo men bodde som pensionär i Rossberga. Det är han som lyckats svänga lite för tidigt vid avtagsvägen i Rossberga på nedanstående bild.





Ja, det var lite fakta om Rappens och nu är jag alltså klar med ett provisoriskt landskap på hela långväggen.



Eller är jag verkligen klar? Nej, jag har ju glömt området mellan rälsen och väggen.



Här ska det förstås också bli granplantering så småningom. Nåja, det där tomrummet ska väl gå ganska lätt att fylla upp. Sedan är det dags att vända blicken åt ett annat håll ….Gissa vart?










Kommentarer

  1. Intressant historia som tydligt visar att världen är ganska liten ibland. Stig Larsson var Generaldirektör när den avdelning inom SJ som jag jobbade för (trafikledningen) flyttades över till Banverket. Jag tyckte att han var en ganska bra chef med stort ordningssinne. Naturligtvis hade han sina brister men vem har inte det. Det hände i alla fall mycket nytt under hans tid som GD. Ja Sture, nu fick du mig att komma ihåg saker som jag inte funderat närmre på de senaste 20 åren. Du ser vilken påverkan dina gamla barndomstrakter har på oss. Ganska fantastiskt egentligen. :-)
    Skall bli kul att se vad som mer kommer fram under fortsättningen av ditt bygge.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kan väl tillägga att jag blev intervjuad av Stig Larsson när jag jobbade på SJ i Stockholm. Intervjun skedde i Plenisalen där jag fick sitta och vänta 10 minuter innan Stig Larsson kom in i rummet. Man blev lite tyngd av stundens allvar när man satt och väntade i en stor sal fullproppad med porträtt av alla gamla Generaldirektörer. Intervjun gick bra ändå. :-)

      Hälsningar Jan (som glömde underskriften i inlägget ovan).

      Radera
    2. Ja, Jan, onekligen en liten värld. På det här sättet har ju även DU en anknytning till Rappens. ;-)

      Radera
  2. banvaktarstugan kanske

    Roger

    SvaraRadera
    Svar
    1. På rätt spår, Roger.

      Radera
    2. Hej !

      Roligt med historien bakom miljöerna på din bana :-)

      Trevlig helg
      Pär

      Radera
    3. Tack för det, Pär!
      Trevlig helg på dig själv.

      Radera
  3. Fantastisk historia och nu känner man ju verkligen att Rappens måste vara med på nya delen!
    Men jag måste fråga en sak, mock-up:en av ladan hos Rappens skiljer sig ju från fotot, bygger du efter hur det såg ut runt 60-talet?
    Och hade det på 80-talet när bilden togs rivits delar av ladan?

    Sen måste det ju finnas med en liten Sture också som är påväg hem från Rappens när anläggningen är klar. :)

    Grattis till detta delmål (även om biten mellan spår och vägg saknas) och nu måste det ju vara dags att ge sig på Markusbo?!?!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kom på nu att du kanske bara givit dig själv lite konstnärlig frihet att husen inte behöver stå likadant som dom gör i verkligheten?

      Radera
    2. Jag tror att 80-talsfotot förvillar en del. Man kan tyvärr inte se runt hörnet. Synd att man inte kan lägga in foton i kommentarerna här som på fejjan. Då skulle jag visat dig logen ur en lite annan vinkel. Måtten är iofs tagna lite på en höft på mockupen men jag vill ändå påstå att I PRINCIP är mockupen riktig.
      En liten Sture är förstås på sin plats och sedan är det bara att vänta på när Mölle-Mats hör av sig och vill vara med han också.... ;-)
      Markusbo närmar sig..........

      Radera
    3. Haha, "Mölle-Mats vill vara med på ett hörn ..."
      Just Rappens har jag väl inga kopplingar till alls - varför kallades stället just för Rappens? Jag har något mycket dunkelt minne av någon rätt avlägsen bekant i barn- och ungdomen som kallades "Rappen", han hette förmodligen Rapp i efternamn och kanske kan ha någon koppling här?
      Däremot så har jag ju befarit banvallen efter gamla Näs-banan (som väl på något sätt här återuppstår 1959 +/- cirka 40 år med hjälp av Doc Emmet Bylén och hans flygande Gruskrafsare) med moped genom "nya" Rossberga i min ungdom, så där kanske en liten modell vore på sin plats? ;-) Gänglig långhårig (fast inte lika mycket som numera) yngling på en flaggblå Puch Florida med "aphängare" och en plastkasse II B från Lindbärs Livs i Vatebo på styret på väg från Jäderholms i Norrbyn till Dicka-festen den 27 juni 1971 ... :-) Eftersom "nya Rossberga-banan" väl kommer att befaras med bruna acklumulatorlok (någon elektrifiering ser man ju inte till ... ;-) ),så bör väl MMM (Mölle-Mats-Mopeden) av säkerhetsskäl kanske flyttas till någon av landsvägssträckningarna!?!

      Radera
    4. Det har varit så tyst från dig ett tag så jag trodde du övergett den här bloggen som ju handlar om något så förhatligt som landskapsbygge. Men så nämner man ditt namn och vips så besannas det gamla ordspråket ”Slänger men in en påk i en hundskock så ylar den som blir träffad”. Sedan följer en lång rad av gliringar, och allt är som det alltid har varit…..
      Och visst, om du kan åstadkomma en modell av ”en gänglig långhårig (fast inte lika mycket som numera) yngling på en flaggblå Puch Florida med "aphängare" och en plastkasse II B från Lindbärs Livs i Vatebo på styret”, så ska jag givetvis placera ut den på lämpligt ställe i Nya Rossberga. (Vi har ju kvarndammen, till exempel…)

      Radera
    5. Haha, "förhatligt" är väl ett alldeles för starkt uttryck om mina känslor inför landskaps- och husmodellbyggande på modelljärnvägen, men tämligen ointressant tycker jag nog att det är. Det är ju andra grenar i den breda paletten som modelljärnvägande innebär, som fångar mitt intresse - själva tågen och då i synnerhet ånglok! Men en del av ditt byggande som jag nog känner en viss entusiasm inför (och som jag själv väl inte kommer undan att utföra på min egen lokstations-anläggning) är ingrusning och rostmålning av spåren (men där har du ju tyvärr valt att inte rapportera dina göranden ...).
      Och apropå det så missar du väl inte elektrifieringen av järnvägssträckningen ifall du avser att passera nya Rossberga med dina brunlok? Nåde dig för mina kommentarer ifall jag får se ett "ackumulatorlok" köra förbi ... ;-)

      Radera
    6. Nä, grusning och målning av spår är så elementärt att jag inte tycker det behöver redovisas. Det klarar ju vilken klantskalle som helst. Nja.. inte alla kanske.....;-)
      Och givetvis kommer jag att låta el-lok att trafikera den oelektrifierade Näsbanan. Licentia poetica, du vet.

      Radera
  4. Min far, Erik, berättade en historia(pojkstreck) om Stig Larssons farfar. Han var som sagts banvakt i Tyskbo. Och innan viadukten byggdes så var där vägövergång med bommar. På vintern så åkte pojkarna från Horndalsbyn spark till Tyskbo för att jävlas med farfar. Automatiken var inte så avancerad på den tiden så det räckte med att ställa sparken över rälsarna, så det blev kontakt, så gick bommarna ned. Hade man tur så kom farfar ut och svor och jagade bort slynglarna. Lyckan var fullkomlig.

    Fläskbroder Bengt Sq

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kul historia!!
      Men inte kan väl Erik ha varit med om de där bus-strecken?
      Jag menar; Erik- den seriöse och hygglige verkstadsförmannen om vilken ingenjör Haraldsson sa till oss industriskolegrabbar: "Det Erik Söderqvist inte vet om svarvning, det är inte värt att veta".

      Radera
    2. Om jag inte har alldeles fel fungerar pojkstrecket nog fortfarande. Kanske inte så att bommarna går ner, men signalen för tåget slår nog om till rött. Kortslutna räler anger att tåg finns på blocksträckan.
      Svåger T

      Radera
    3. Va´? Det måste jag prova!!

      Radera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Det var en gång....

Småskolan ställer till det....