Varvet runt - Markusbo nu "färdigt".


Ett litet steg för mänskligheten men ett stort steg för mig och min bana. Nu är alltså sista sektionen, Markusbo, ”färdig”. Så här blev den.



I huvudsak har jag utgått från detta fotografi.



Sektionen kanske inte ser så märkvärdig ut men det blev ändå en del trixande. Spåret som löper rakt igenom är en raksträcka som avslutas med en s-kurva. Där gäller det att passa in cellplastlandskapet så att tåget inte hakar i vid genomfarten. Så måste bergsskärningens höjd bestämmas, och här kan det hoptryckta perspektivet spela ett spratt och så måste gångstigens sträckning bestämmas.

Jag började med att göra tunna cellplastunderlag som jag figurskräddade efter rälsen. Sedan grovformade jag de tjocka cellplaststyckena och placerade dem ovanpå.



Nästa steg var att försöka få till gångstigen upp till stugan.



Efter lite justerande hit och dit var det dags för raspning men då förflyttade jag mig till min källarverkstad. Här har jag raspat och även spacklat igen diverse glipor. Med en kniv markerar jag bergsskärningsytan i cellplasten. Den slutliga varianten ska dock få gipsyta, gjuten med Woodlands gummiformar.



Ja, så här blev det som sagt. Vid förebilden är numera allt borta utom jordkällaren.



Jordkällaren kan man ju mäta upp och fotografera på plats så fort snön smälter. Vintern är en hämmande faktor vid modellbygge med förebild. Det är många strövtåg jag skulle ha behövt göra de senaste månaderna vid arbetet med Nya Rossberga.

Matkällaren finns i alla fall med på en av filmerna jag gjort från Markusbo. Här har jag klippt ut en filmruta.



Uthuset hade jag först tänkt göra som en reliefmodell mot väggen men här har jag en supertunn fristående modell som jag ska försöka bädda in i grönska.



Markusbosektionens vänstra del tar vid där den dolda bangården slutar. Här tänker jag använda skogen mellan Markusbo och Fors för att dölja infarten till bangården. Några  granar även i framkanten kommer att dölja den växel som skymtar. Jag märker redan nu att utbyggnadens Bergslagslandskap "slukar" granar. Tur att jag har bunkrat upp ordentligt med garn från Hemslöjden i Falun.



Så småningom ska jag också bygga den här modellen och hänga i taket över Markusbo. Det var i en olycka med ett sådant här flygplan som Markusbo-pojken Einar Andersson omkom i Italien 1947.



Ja, med detta var jag ”varvet runt” på min anläggning. Färdig alltså med bakgrundsmålning, terrängskulptering och husmockuper. Jag har legat i rätt bra den sista tiden för att komma så här pass långt och i och med detta har en del annat blivit eftersatt. Nu blir det städning efter all frigolitskärning och sedan har jag en del andra MJ-relaterade uppgifter att ta itu med. Dessa kommer givetvis också att redovisas här på bloggen men det kanske blir lite längre mellan uppdateringarna. Det blir alltså ingen hembygdshistoria på ett tag och då lägger jag heller inte ut uppdateringarna på ”Söder om Tyskbo”. Skulle någon i den gruppen ändå vara intresserad så går det förstås bra att gå in och titta via min egen facebooksida.

Apropå hembygdshistoria så har Markusbo varit utsatt för mitt videofilmande vid flera tillfällen mellan åren 2013 och 2017. Jag lämnar här direktlänkarna till dessa filmer för den som eventuellt vill titta.


I den här första filmen berättar jag om hur Markusbo sammanförde mina föräldrar en gång i tiden. 

I film nummer två berättar jag, från Morshyttans horisont,  om hur Markusbo berördes av en tragisk flygolycka i Italien 1947.



Sedan kommer tre filmer om hur jag besöker den lilla byn Scala i Italien och klättrar upp på berget där Einar Andersson från Markusbo förolyckades.
Del 1, här.

Del 2, här





Datorer är gåtfulla! Del 3, den avslutande delen från Italien, funkar inte att lägga in som de andra delarna men om man klickar här så kommer man till den filmen.




Här nedan har vi den sista (senaste?) filmen. Den är inspelad i november 2017 då det hölls en ceremoni i Scala för att hedra minnet av de omkomna vid olyckan 1947. I filmen träffar vi bland annat Einar Anderssons son Tord.






Kommentarer

  1. Grattis Sture, till att ha kommit "varvet runt". Det blev otroligt bra. Skall bli kul att se den fortsatta detaljeringen. Flygplanet över Markusbo är naturligtvis helt rätt. Filmerna skall jag titta på vid lämpligt tillfälle.

    Hälsningar
    Jan

    SvaraRadera
    Svar
    1. Japp, nu börjar en ny epok, Jan. Detaljeringen, först alltså markvegetationen, kommer nog först efter sommaren. Jag har mycket roligt att ta itu med innan dess: belysning, sarg, mera granar, och så mera granar, draperi för underredet, framplockning och projektering av nostalgiavdelningen. Ja, du hör....

      Radera
  2. Tack Sture för att Du ger mig, och alla andra förstås, fina stunder då jag får möjlighet att få "kontakt" med barndomens Rossberga med omnejd! Det betyder så mycket! Mvh Annica B

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för det, Annica!
      Kul att du upplever bloggen (och anläggningen) som en "tidsmaskin".

      Radera
  3. Du missar väl inte den dominerande kontaktledningsstolpen alldeles vid foten av stigen upp mot banvaktsstugan? Den har ju verkligen en framträdande plats på det gamla fotot från den verkliga förebilden, nästan lika dominant i landskapet som kraftledningarna i "gamla" Rossberga! ;-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej gamle vän, du behöver inte vara orolig, jag missar INGENTING (av det jag själv vill ha med).
      Kontaktledningen förbi Markusbo blir ett särskilt kapitel så småningom.

      Radera
  4. Hej, Sture!
    När träreglar och frigolit inte syns längre börjar det roliga och dit har du kommit nu. Jag följer naturligtvis landskapsarkitektens arbete med stor behållning. Trevligt att det blir lite berg i dagen vid Markusbo. Bergsskärningar är så typiska för järnvägen. Sly och ogräs är vanligt numera, men så var det inte på banvakternas tid. Då var det välskött åtminstone vid de stora järnvägarna, tror jag.
    Bara liten iakttagelse, kanske har jag fel: Du har mycket gran och en del björk, t ex vid Morshyttans station. Finns det inte fur där uppe i "granbältet? Några furor med höga och kala stammar i förgrunden kan t ex skapa djup i landskapet men ändå tillåta insyn.
    Bästa hälsningar, Stig

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hallå, Stig!
      Kul att du hänger med här.
      Ja, bergsskärningar är dramatiska. Det här är den enda som finns i min förebild. Jag måste medge att det ibland känns lite hämmande att bygga efter förebild. Den natur jag avbildar är tyvärr inte så dramatisk. Det skulle ju vara roligt att kunna "ta ut svängarna" lite grand ibland.
      Så var det det här med tallarna....Där sätter du fingret på min ömma punkt. Det finns inte en enda tall på min anläggning. Inte heller på den färdiga Morshyttan-delen, alltså. Du har förstås rätt i att tallar ger bättre insyn, vilket ser trevligt ut på en modelljärnväg. Granarna är ju mera som en tät mur. Nåja, en vacker dag så ska jag väl ta itu med furorna. När man väl börjat kommer man väl att säga: "Det här var ju inte så svårt, och vad bra det blir. Varför började jag inte med tallar för länge sedan"?

      Radera
    2. Imponerande och fantasieggande. Väldigt trevligt att se ditt bygge!

      Garngranar är ju tacksamma, speciellt när en ska ha mycket träd på anläggningen.

      Själv så har jag tänkt nobba den metoden för att få ett så äkta utseende som möjligt i mitt lilla landskap. Men så blir det inte så många träd heller. Inte att tillverka i alla fall.

      Du skriver i texten att vintern är hämmande för den som bygger efter förlaga, typ, vilket jag har full förståelse för. Själv ser jag alla årstider som hämmande, utom hösten som jag har tänkt att införliva i min modell.

      Lycka till med fortsättningen!

      /Stefan

      Radera
    3. Ja, garngranar är perfekt när man ska bygga en skog, men de tål inget närmare betraktande. På Morshyttan-sidan har jag cirka 800 granar och det blir minst lika många i Nya Rossberga. Då gäller det att tillverkningen flyter på. Så småningom ska jag komplettera med lite finare grejer närmast betraktaren, men det är mycket som ska fixas innan jag är där...

      Radera
  5. kul att se att du kommit runt Sture,,,du har gjort en riktig frontoffensiv
    själv har jag inte kommit runt ännu...kör med en kniptångsmanöver
    alltså en attack från båda håll..får se om den håller

    Roger

    SvaraRadera
    Svar
    1. "Attack från båda håll". Det låter som ån på min anläggning. Vattnet krockar med sig själv någonstans mellan Rossberga och Vilvallen där Årängsån möter Höksmossån..
      Lycka till med kniptångsmanövern, Roger!

      Radera
  6. Grattis Sture till ytterligare ett delmål avklarat!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Japp, och nu blir det paus i landskapandet till förmån för annat anläggningsarbete.

      Radera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Det var en gång....

Småskolan ställer till det....

Långväggens sista sektion: Rappens.