Vi karvar mot Vilvallen...
Först lite statistik. Igår var det fyra veckor sedan jag
sjösatte den här bloggen. Jag hade inte en aning om hur utfallet skulle bli. En
blogg uppfattas kanske som lite mera ”privat” än ett forum eller en Facebookgrupp. För att uppmuntra och underlätta för eventuellt intresserade att hitta hit beslöt jag mig för att
lägga in en länk på Facebook varje gång jag gjort en uppdatering av bloggen.
Som administratör har jag tillgång till statistik om bloggen och kan nu se lite grand hur det har gått. Mina tio senaste inlägg har i medeltal 940 visningar vardera. Totalt har bloggen 18 100 visningar. (Den senaste siffran betyder alltså inte att 18 100 olika personer besökt bloggen. Samma person kan ju generera ”klick” på flera ställen i bloggen.)
Så vill jag önska alla en trevlig helg. Själv ska jag nu börja fundera på vad som blir nästa logiska steg i "Projekt Nya Rossberga”.
Som administratör har jag tillgång till statistik om bloggen och kan nu se lite grand hur det har gått. Mina tio senaste inlägg har i medeltal 940 visningar vardera. Totalt har bloggen 18 100 visningar. (Den senaste siffran betyder alltså inte att 18 100 olika personer besökt bloggen. Samma person kan ju generera ”klick” på flera ställen i bloggen.)
Jag är förstås väldigt nöjd att så pass många finner bloggen
värd att besöka och jag hoppas att intresset håller i sig. ”Nya Rossberga” är knappast
någon viral kioskvältare men vad gäller antal besökare kan vi nog i alla fall mäta oss med en
föredragskväll i Rossberga Blåbandslokal på 50-talet.
Men nu tillbaka till anläggningen. Den här bilden visar ett
av mina viktigaste verktyg för terrängskulptering i cellplast: En skrapa som är
avsedd för rengöring av hästhovar.
I förra avsnittet visade jag nedanstående bild. Den visar det ”oskulpterade”
området till höger om järnvägen.
Nu har jag alltså fyllt på området med terräng som jag skulpterat
med hovskrapan. Då blev det så här:
Med lite färg på området blir det så här:
På föregående bild kan man skymta ett vitt och ett grått hus
längst till höger. Det är Vilvallen, nu borta sedan länge. När jag var grabb
fanns dock stället kvar fast det var öde redan då och mycket spännande att
besöka. Så småningom kom brandkåren att bränna ner stället som övning. De enda
bilder jag har på husen är följande tre, tagna av mig i december 1971. Dessa ska nu få fungera som förlaga till de modeller jag ska bygga. Husen ska givetvis byggas i "ruin-skick", vilket är väldigt roligt.
Här har vi de provisoriska mockuperna som jag ska utgå ifrån
när jag så småningom ska försöka bygga husen som ”riktiga” modeller.
Tyvärr får jag konstatera att jag inte är riktigt nöjd med hur Vilvallen blivit så här långt. Det är förstås svårt att se det på ett foto men
när jag tittar på området på anläggningen märker jag att jag måste göra ett par
justeringar. För det första måste storleken på husen tas ner en del. (Det borde jag givetvis ha förstått eftersom jag ägnade de här mockuperna liiite mera omsorg än de övriga. ) I
förhållande till övrig bebyggelse ser de lite för stora ut. Dessutom måste jag
flytta dem ytterligare en bit från järnvägen, men då måste jag också fylla upp
terrängen så att de inte hamnar i en sluttning. En del jobb, som sagt, men metoden
med husmockuper och cellplastterräng gör ändå att man har möjlighet att upptäcka
felen innan man lagt ner för mycken möda.
Vilvallen är en plats där man tycker sig känna historiens
vingslag. En av mina fläskvänner skänkte mig ett utdrag från en gammal
tidningsartikel där man får veta lite grand om platsens historia. (Se nedan!) Så vill jag önska alla en trevlig helg. Själv ska jag nu börja fundera på vad som blir nästa logiska steg i "Projekt Nya Rossberga”.
Kommentarerna här blev tyvärr raderade av misstag. Beklagar.
SvaraRadera