Landskap och bakgrund.


När solen stod som högst tog jag mina båda sektioner under armen och förflyttade dem från källaren till stationshuset. Nu skulle de provas mot anläggningens bakgrundsmålning. Ja, så här blev det:



Men det gäller också att ordna en hyfsad övergång mellan landskapet och bakgrunden Här har modellrallare en del knep man brukar använda för att lura ögat.  Om man bygger efter förebild har man emellertid lite bakbundna händer. Man kan ju inte lägga dit åsar och skogsdungar hur som helst. Men på en del av åskammen i Rossberga växer det i alla fall träd. Vi planterar alltså några garnar för att se hur det kan komma att se ut.



Hm… garnarna hjälpte väl upp lite men man borde förstås även ställa dit husmockuperna. Men eftersom de sedan kommer att stå på sin plats ända tills de ska bytas ut mot ”riktiga” modeller ska de först förbättras med lite detaljer. Här står de uppställda på mitt skrivbord i väntan på ”plastikoperationen”.



Vad är det då som ska göras? Jo, de ska förses med provisoriska tak, dörrar och fönster, precis som Blåbandslokalen här nedan. Det blir alltså att jobba med dator och limstift ett tag. Inte lika skräpigt som frigolitskärningen i alla fall…


Kommentarer

  1. Jo, jo! Den här vackra modellen ger verkligen ett mycket nyktert intryck..

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ha, ha, där var du vitsig! :-)
      Min farsa blev faktiskt petad ur föreningen i sin ungdom p.g.a. stadgebrott. (Onyktert uppträdande. ) Måste ha varit pinsamt eftersom HANS farsa satt i föreningens styrelse. Jag har många gånger önskat att jag fått höra deras diskussion hemma vid köksbordet efter denna händelse....

      Radera
  2. Jag är uppvuxen i exakt likadan situation. Alla i min familj som var äldre än jag var Missionsförbundare. Du ska inte tro att det saknades en underliggande "FÖRVÄNTAN" att jag skulle följa deras exempel. Men 16 år gammal flyttade jag till Hedemora och gymnasiet. Då bodde jag där och berättade aldrig hemma vad jag gjorde... Sedan blev det Flygvapnet i några år och Teknis i Stockholm. Men aldrig att någon frågade. Inte tror jag att det syntes på mig att jag var en "avfälling". Men Mamma anade nog, men tyckte om mig i alla fall. Ja så klarade jag mig undan dessa meningsutbyten som du så gärna velat höra när du växte upp.
    Skål på dig Sture!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Där ser man - det är kanske inte så ovanligt att något av barnen väljer en annan bana och livsstil än föräldrarna. Nu verkar ju inte relationen ha tagit någon skada i ditt fall och det gjorde det nog inte i min farsas fall heller. Men någon form av "resonemang" kan man kanske anta att det blev och det hade jag som sagt gärna tjuvlyssnat på. :-)
      Hedemora, säger du - känner vi varandra, månne?

      Radera
    2. Så klart vi gör! Har du möjligen hört talas om Klackberg?

      Radera
    3. Ha, ha, din gamle räv! Kul att du hittar hit. :-)

      Radera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Det var en gång....

Långväggens sista sektion: Rappens.

Småskolan ställer till det....