Vadan och varthän?

Måndag i påskveckan och dags för en uppdatering av bloggen.

Dagens titel, ”Vadan och varthän?” är lite tvetydig som vi snart ska få se.
Närmast ska jag försöka svara på frågan ”varthän”, det vill säga vad ska jag göra nu när Nya Rossberga-hörnan är provisorisk-färdig. Precis som Oscar var inne på i en kommentar så rör jag mig åt höger in på det blivande skogsområde jag brukar kalla Västmanland. Nu blir det lite begreppsförvirring eftersom småskolan kommer att byta landskap, hemska tanke!! 😕

Nåja, vi kastar väl först ett öga på hur det ser ut i startskedet. Rälsen monterad på ett glest träskelett.
Skelettet måste förtätas för att cellplastlandskapet ska ha något att vila på.

Så här ser det ut från sidan Sträckan blev inte så lång som jag föreställt mig när jag planerade.

Eftersom området nu ligger alldeles nära betraktaren avser jag att bygga småskolan i ”riktig” skala, nämligen 1:87. Då får jag göra en ny mockup. På bilden ser vi den nya mockupen till höger. Den lilla mockupen var avsedd att stå en bit in på anläggningen och är därför byggd i skala 1:145.
Den nya placeringen av småskolan möjliggör att även två andra byggnader kommer med. Dels skolans uthus och så ladan på nedanstående bild som jag tog för närmare 40 år sedan. 
Eftersom ladan är riven sedan några år är det svårt att få ett begrepp om hur stor den var. Men här har jag tur – den finns med på GoogleMaps och med ett skjutmått kan jag mäta den i förhållande till skolan (som jag ju redan vet måtten på) och skatta storleken hyfsat.
Nå, men hur kommer nu detta att ta sig ut på anläggningen. Vi tittar först på hur mycket utrymme vi har i ”Västmanland”. Först från Nya Rossberga….
…och sedan mot Nya Rossberga. Djupet, det vill säga området mellan ytterkant och räls, är som synes inte så imponerande.
Men vi ställer väl upp våra nya mockuper på området och ser hur det ter sig ut. Längden räcker till, ser vi….
… men hur är det nu med djupet? Vi tittar från Nya Rossberga…..
…och mot Nya Rossberga. Skolans uthus ligger här alldeles vid järnvägen. Jag skulle vilja ha ett mellanrum där för en avskärmning med lite granskog. Mellan ytterkanten och skolan ska det finnas en väg. Då blir det inte mycket utrymme för den. Men på det här problemet finns faktiskt en relativt enkel lösning. Någon som kommer på den?
Jag nämnde nyss granskog. I förgrunden ska förstås granarna vara rätt höga. Men hur höga? Många anser att trädbestånden man ser på anläggningar liknar julgransodlingar, det vill säga att träden är för små. Det ligger säkert en del i det, men eftersom så mycket annat är hoptryckt på min anläggning tycker jag att det skulle se konstigt ut om träden vore i fullskala. På sajten "Skogssverige" står det att svenska granar kan uppnå en höjd av 40 meter. Detta skulle innebära att granar, på en anläggning med svensk förebild, “bara” kan bli 45 centimeter. Bredvid småskolan tycker jag att sådana granar skulle bli för höga, även om de står i framkant…..
……för att inte tala om en placering bredvid Blåbandslokalen. 
Avslutningsvis tittar vi på en bild på småskolan som jag (troligen) tog 1968, alltså för 50 år sedan. Tänk om jag vetat då…. Och tänk om jag hade haft en digitalkamera där ”filmen är gratis”….
I förgrunden ser vi vägen som går förbi skolan. Inledningsvis konstaterade jag att titeln på dagens inlägg, ”Vadan och varthän”, var dubbeltydig. Först handlade den om vad jag skulle göra härnäst på anläggningen men jag måste också bestämma hur jag ska göra med vägen förbi skolan. Var ska den komma ifrån och vart ska den leda? Hm….


Kommentarer

  1. Ser bra ut Sture!
    Tittade på Rossberga med hitta.se följde vägen mot Hede döm om min förvåning utan för Hede upptäckte jag namnet Bylens, har du fått en by namn given efter dig, har du gjort så stort av tryck i Dalarna

    SvaraRadera
    Svar
    1. Faktiskt, Leif, det är ett gårdsnamn efter en "forntida avlägsen" släkting till mig. Tyvärr har jag ännu inte fått någonting uppkallat efter mig och det lär nog också dröja....

      Radera
    2. Av misstag råkade jag nyss radera en del kommentarer men jag minns ungefär vad Roger och Staffan sa. Roger föreslog breddning av området mellan räls och ytterkant och så får det bli. Det är ju ganska enkelt att genomföra i så här tidigt skede och att "Västmanland" sticker ytterligare någon decimeter ut i rummet har knappast någon betydelse. Staffan var inne på att lägga vägen lite diagonalt. Bra idé! Det är lätt hänt att man lägger vägar helt parallellt med ytterkanten men det blir ett mycket mera spännande intryck om man diagonalar lite. Det ska jag prova. (Men det får bli i morgon.)

      Radera
    3. Haha Sture, bylénismer har väl blivit ett begrepp - och de är ju uppkallade efter dig! "Kung på min egen anläggning" och "det viktigaste är inte att det ÄR rätt, utan att det KÄNNS rätt" är ju ett par mycket användbara sådana med stor spridning i modelljärnvägskretsar, och "Sala är silver men fiska är kul" är ju lite speciell ...
      Men den som du väl ändå mest förknippas med - "att göra en Sture" (d v s "gör om och gör rätt") är du väl bara indirekt upphov till att det myntades! ;-)

      Radera
    4. Som vanligt blir jag rörd till tårar, Mats, när jag ser hur du sugit åt dig alla mina visdomsord genom åren. Tänk om mina forna elever hade varit lika receptiva....
      Men som vanligt blandar du i lite malört i budskapet genom att ta upp begreppet "göra en Sture". Det begreppet har ju en helt annan upphovsman. :-(

      Radera
  2. Vilken underbar bana det blir. Måste säga Ni är duktiga. Ska bli en fröjd få se när Ni är färdiga.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för det, men det är nog ett bra tag tills vi får se det "färdiga" resultatet.

      Radera
  3. Det är svårt att följa gamla tiders råd och genom sekler befästa åsikter, nu när jag följer ditt arbete med ditt byggande i den där bakgården i Hedemora..
    Så här lät det när jag var i ”formbar” ålder: Du ska vara måttlig när du berömmer någon för något han eller hon gjort. Var måttlig! Annars blir dom bara pompös och tror att dom är nått! Och då blir di rent odrägli å tas me!
    Men nu när mina läromästare från förr sedan länge är borta, slänger jag deras förmaningar på sophögen och utbrister i en fullkomlig lovsång till Bloggägaren Sture! Jag är verkligen imponerad av ditt sätt att skapa din modell så, att jag redan i detta ”ofärdiga” tillstånd kan utbrista att jag känner mig så som Per Lagerkvist en gång uttryckte det: ”Gäst hos verkligheten”.
    Lars Eric Bergman

    SvaraRadera
    Svar
    1. Oj, det var ingen dålig drapa, du Pär Lagerkvists efterföljare! Nästan så att jag tror att jag är något, med allt vad det medför...
      Men om jag börjar tro att jag är något behöver jag bara tänka på hur det avlöpte första gången jag träffade "Farsarvets farsa", så är jag nere på jorden igen.

      Radera
    2. Testar igen(!) att skriva något.
      Bästa hälsningar Stig. Och lycka till med bloggen!

      Radera
    3. Japp, där lyckades du, Stig! Beklagar att det är så krångligt att kommentera och jag tackar för din uthållighet.
      Välkommen som "kommentator".
      /Sture

      Radera
    4. Farsarvets Farsa29 mars 2018 kl. 05:18

      Ja, du Store Sture! Den där Skövdeepisoden lär verkligen ha etsat sig in i våra minnesskrymslen. Du myntade namne ”Farsarvets Farsa” för mig. Som svar vill jag minnas att jag i ett inlägg på Mötesspåret svarvade till ett i mitt tycke minst lika lämpligt namnförslag för dig: ”Morshyttans Morsa” (OBS att ordet ”Morsa” är numera helt könsneutralt i #metoo-Sverige)
      Farsarvets farsa

      Radera
    5. Här kan jag inte motstå att berätta om mitt första möte med LarsEric, som jag här har kallat "Farsarvets farsa". Påpekas bör att jag vid detta tillfälle inte kände honom till utseendet.

      Jag hade tidigare läst en del om Snyten/Farsarvet och ett år i Skövde visades, för dreglande åskådare, ett bildspel från insidan av huset. Och något år senare stod bygget på utställningsbordet, omgivet av avundsjuka modellbyggarkolleger.

      Själv hade jag detta år med mig en modell av Hedemora stationshus. När jag vid ett tillfälle under dagen passerade utställningsbordet såg jag en välväxt herre i sina bästa år stå och studera mitt bygge. Jag lät honom förstå att det var jag som var byggherren och han ställde många intresserade frågor. Mannens intresse och lyhördhet fick mig att känna att jag växte som modellbyggare och snart var jag lika lång som han. Efter ytterligare en stunds samtal hade jag växt om honom med en dryg decimeter....... Till slut beslöt jag mig ändå för att vara lite artig mot denne förmodade amatör så jag nedlät mig till att fråga:
      -Har du byggt något själv då, någon gång?
      -Ja, den där, sa mannen och pekade tvärs över bordet. Där stod Farsarvet!

      Det är i sådana lägen man börjar treva efter spaken till katapultstolen...... :oops: :oops: :oops:

      Radera
    6. Farsarvets Farsa31 mars 2018 kl. 13:12

      Jag tror att vi är många här på/i din blogg Sture, som är innerligt tacksamma att du för ett antal år sedan inte lyckades hitta spaken till katapultstolen....mer behöver jag nog inte säga. Tack alla Bylénska skyddsänglar!!!!!!!!

      Radera
    7. Ha, ha, du är en riktig gentleman, LarsEric!

      Radera
  4. Den rivna ladan finns idag hos Erik Larsson på Maskbovägen, granne till mig. Återuppbyggd till Horndals finaste garage, enligt mig. Jag återkommer med bilder så småningom. Hoppas jag lyckas med kommentaren nu när jag läst instruktionen.
    Kul att läsa om dina funderingar kring hela bygget.
    Din Fläskbroder
    Bengt Sq

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tjena, Bengt! Kul att du hittat hit. Intressant information om ladan. Då har man ju chansen att mäta upp den på riktigt.
      (Den som läser detta och inte vet vem Bengt är kan titta på följande länk där Bengt presenterar sig: http://flasketsvanner.se/filmer/horndalskalendern/ )

      Radera
  5. Tyvärr är den inte återuppbyggd i samma mått som orginalladan. Det kommer att framgå av bilderna.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Aj, aj, vilken osis, Bengt! Ser ändå fram mot bilderna.

      Radera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

En förebildsbyggares vedermödor...

Ofrivillig utflykt i det gröna med en Rover 90

Ett freudianskt felbygge?