Tiden går...? En kort (hm...) rapport från stationsparken.
Ja, jag hoppas att tiden går fast det är en del stenar på vägen.
Jag syftar då på de problem jag har haft (har?) med att få igång min (senaste) stationsklocka.
Men vi börjar väl från början.
På det här fotot, taget i september i fjol, ser vi Christer och Anna Tillenius i Skogsbo. Annas far jobbade vid SJ, och som synes av kvittot under bilden köpte han ett stationsur för 52 kronor den 10 januari 1972.
Uret är alltså originalet från Morshyttans station och såldes till kilopris när stationen revs. På senare år har det hängt i garaget hos Anna och Christer men nu tyckte de att de hittat ett lämpligare hem till den pampiga klockan, nämligen det återuppbyggda Lilla Morshyttan i Hedemora.
Christer håller i själva urtavlan och resten av klockan skymtar i bakluckan på bilen.
Jag syftar då på de problem jag har haft (har?) med att få igång min (senaste) stationsklocka.
Men vi börjar väl från början.
På det här fotot, taget i september i fjol, ser vi Christer och Anna Tillenius i Skogsbo. Annas far jobbade vid SJ, och som synes av kvittot under bilden köpte han ett stationsur för 52 kronor den 10 januari 1972.
Uret är alltså originalet från Morshyttans station och såldes till kilopris när stationen revs. På senare år har det hängt i garaget hos Anna och Christer men nu tyckte de att de hittat ett lämpligare hem till den pampiga klockan, nämligen det återuppbyggda Lilla Morshyttan i Hedemora.
Christer håller i själva urtavlan och resten av klockan skymtar i bakluckan på bilen.
Som synes var
urtavlan i behov av en renovering och Christer berättade också att man haft
vissa problem med att få verket att gå. När jag fått hem klockan hängde jag
till att börja med upp den i bekväm knähöjd på vår takade uteplats. Klockan är
av gjutjärn och totalvikten, inklusive det fast monterade lodet av bly är cirka
50 kilo. Ingenting man flyttar omkring i onödan, med andra ord….
Urtavlan tog jag ner
i verkstaden för renovering. Till vänster på bilden nedan ser vi
Morshyttan-urtavlan efter att jag tagit bort all färg och primat med
metallgrund. Till höger ser vi urtavlan på klockan från Horndals station. Den
klockan är också i min ägo.
Men Horndalsurtavlan
liknar ju inte Morshyttan-urtavlan! Skilde de sig verkligen åt på detta vis? Vi
får börja rota i fotosamlingen om det finns någon dokumentation. Riktigt
tydliga bilder visade sig svåra att hitta, men den här delförstoringen från
mitten av femtiotalet tyder på att Morshyttan-tavlan var målad på samma sätt
som Horndalstavlan. Vilken tur! Nu kan jag använda Horndalstavlan som förlaga.
Ja, då var det bara
att börja måla. Här är urtavlan målad i en svagt gulaktig vit nyans som jag
tycker känns bättre än en knallvit. Bilden visar hur jag drar upp cirklarna på
urtavlan med hjälp av en snurrtallrik och ett modifierat strykmått, försett med
en svart overheadpenna.
Och så börjar vi måla lite siffror.
Parallellt med
målningen av urtavlan försökte jag få igång verket i klockan. Så här ser
klockans innanmäte ut.
Man startar alltså
klockan genom att manuellt sätta fart på pendeln. Lodets tyngd får då pendeln
att fortsätta pendla. Men verket ville inte riktigt… Efter en kort stund
stannade pendeln och man fick peta igång den igen. Jag petade, jag vred lite på
klockan, jag petade och jag vred men den ville inte fortsätta att gå. Men skam
den som ger sig. Ungefär samtidigt som urtavlan var färdigrenoverad började
verket gå. Då var det bara att hänga upp klockan på sin slutgiltiga plats,
ungefär två meter upp på väggen i ”trafikrestaurangen”. Bara och bara,
förresten…. Två kompisar, Rolf och Lars, rekvirerades och med förenade krafter
lyckades vi, med darrande armar, få upphängningsöglan att hitta kroken på
väggen.
Här hänger alltså
klockan på plats med urtavlan monterad. Verket tickade snällt igång och nu var
projektet i hamn. Trodde jag, ja….
Jodå, klockan gick
och så gjorde även veckorna. Varje vecka vevade jag upp lodet och allt var frid
och fröjd, tills en dag…Vadnudå? Jag känner ju inget motstånd i veven!! Jag
skruvade bort urtavlan och upptäckte att lod-wiren hade gått av inne vid
trumman. Nu var goda råd dyra, som det brukade stå i Blytons Fem-böcker…
Jag insåg jag behövde
hjälp av en fackman, och som tur är har vi en riktig urmakare här i stan. Han
heter Mats Andersson och har tidigare hjälpt mig med renovering av min klocka
från Horndals station. Jag rådgjorde med honom och köpte sedan wire och wirelås (vi ville
nämligen göra en modifiering så man kan koppla loss lodet från klockan för att
göra det hela mera hanterbart).
Så en kväll kom Mats
hem till mig och monterade den nya wiren och den nya lösningen med
bortkopplingsbart lod. Tyvärr missade jag i ivern att ta någon bild vid
tillfället men jag visar här i stället en bild på Mats ut boken ”En samlare, en
story”. Det är knappast en nackdel en sådan här gång att vara bekant med en
urmakare som dessutom är nostalgisamlare.
När wiren var
monterad så petade vi igång pendeln och verket gick perfekt.
I
sju timmar… Sedan var det stopp. Jag körde samma metod som tidigare med
att peta igång pendeln flera gånger om dagen men den ville inte. Det blev att
konsultera Mats igen. Han konstaterade att han vid wire-bytet märkt att klockan
var i behov av en rengöring och vi beslöt att han skulle komma och hämta med
sig verket (gissa att vi var glada att vi gjort lodet demonterbart) till
verkstaden för en rejäl översyn.
När så Mats, efter några
dagar, kom för att hämta verket hade vädret blivit varmare och… Ja, klockan
hade plötsligt börjat gå igen. Det var alltså andra gången klockan börjat
gå…
Nåja, verket behövde
ju hur som helst en rengöring, och Mats tog det därför med till sin verkstad.
Efter någon vecka var det klart och Mats levererade och monterade. Övertygade
om att problemet nu var löst petade vi igång pendeln och verket tickade igång. I
sju timmar…. Sedan var det stopp igen. Det kändes som att det vilade en
förbannelse…
Men jag hade ju med
hjälp av idoghet lyckats få igång klockan tidigare. Jag körde samma variant
igen med ideliga igångpetningar, men nu verkade det som förgjort. Jag började
då studera lodet. Det kändes som att lodet låg an alltför hårt emot ”mittbalken”
och att den var något klibbig. Jag petade in en liten träskruv mellan lod och
mittbalk för att hålla dem åtskilda och se, då gick klockan. (Tills lodet rört
sig så pass att skruven ramlat bort.)
När jag berättade
detta för Mats föreslog han att jag skulle prova att sätta klockan lite snett
för att avlasta lodets tryck mot mittbalken. Sagt och gjort. Dessutom rengjorde
jag mittbalken med både scotch brite och avfettningsmedel när lodet var i
bottenläge. Eftersom det nu var tredje gången (gillt) så måste den väl ändå gå
nu. Jodå…i nio timmar. Sedan var det stopp igen.
Mats och jag hade
även kommit fram till att man kunde prova att ”separera” lodet från mittbalken
genom att montera en ståltråd emellan. Dags att prova det. En kraftig ståltråd
veks runt lodet och fixerades med en klick knådepoxy uppe och nere.
Och peppar, peppar,
nu verkar klockan gå. Vi får hoppas att den fortsätter att ticka på så att vi
slipper uppfinna ytterligare strategier. Det är i alla fall skönt att ha en
fackman att luta sig mot en sådan här gång. Jag grips ibland av tvivel att
klockan över huvud taget ska gå att få igång men några sådana tvivel verkar
inte finnas på kartan för Mats.
Ja, det var en lång historia om den klocka
som intar en central plats i vår trafikrestaurang i stationsparken. Bara att beundra
den läsare som eventuellt orkat ända hit. Jag har dock valt att berätta ganska
ingående så att man ska förstå att det inte är någon dans på rosor att jobba i
nostalgisvängen. Ett tungt och tålamodsprövande jobb men, ja…någon måste ju
göra´t.
Den här våren har ju,
som konstaterats tidigare, varit lite speciell. På våra breddgrader brukar maj
månad kunna användas till förberedelser för den sommar som (förhoppningsvis)
kommer senare. I år kom dock sommaren direkt så förberedelserna kommer nu i
stället. Nu är i alla fall trafikrestaurangen pollen-sanerad och barskylten är monterad
och provkörd.
Vi går
(förhoppningsvis, som sagt…) en sommar till mötes med sköna, lättsinniga
grillkvällar då skomakarmaskin-bordet under bar-skylten inte ska gapa så tomt
som på bilden. Men det är förstås viktigt att lättsinnet inte skenar iväg hur
som helst. Därför har vi satt upp en restriktionstavla bredvid Ingoläskskylten,
så vi vet vad vi har att rätta oss efter.
Ja, det var allt från
stationsparken. Vid nästa blogg-uppdatering ska vi se om det har hänt något
inne i stationshuset. Om allt går enligt planerna kommer detta att ske i form
av en dogmafilm.
Trevlig fortsättning
på sommaren!
En rolig historia att läsa Sture! Det visar bara att ordspråket ”Skam den som ger sig” håller! Trevlig sommar på dig Sture! Jag hojtar till om jag har vägarna förbi dig i sommar!
SvaraRaderaTack för det, Anders! Slå en signal om du kommer i närheten!
RaderaAlltid trevligt attl äsa din blogg Sture.
SvaraRaderaHa en trevlig sommar😊
Tack, Lars-Göran, trevlig sommar även till dig!
RaderaKul jobb Sture. Man behöver lägga mycket jobb på nostalgiprylar, du har ju några fler att jobba med. lycka till och trevlig sommar.
SvaraRaderaJa, Leif, enklast är ju de föremål som varken behöver elektricitet, radiorör, transistorer, fotogen, fjäderverk eller lod. Men de grejer som "fungerar" på något vis är ju ändå de roligaste .
RaderaNär sådana här problem uppstår så är det ju klockrent att ha en yrkesskicklig urmakare i bekantskapskretsen.
SvaraRaderaTrevlig berättelse om alla mödor och besvär för att få klockan i skick och att gå igen.
Men, jag måste erkänna att jag inte får ihop det riktigt - allt arbete med att få urverket att fungera.
Jag trodde att tanken med "Lilla Morshyttan" var/är att tiden stått/står stilla och skall visa hur
det såg ut sommaren 1959?
MVH
Tommy(SWJ)
Måste erkänna att du har en poäng med den stillastående tiden och 1959. Men tiden är inte så lätt att förstå sig på. Den är inte linjär och den kan både stå stilla och röra sig samtidigt.
RaderaJag vill här passa på att citera en vers ur en av mina favoritdikter:
En brigg på väg till Skagerak och Dover
i disigt fjärran glider tyst om knuten
av närmsta sten, och medan platsen sover
har seglaren tillryggalagt minuten.
I detta skådespel
vet ingen, vilken del
som just förflyter eller är förfluten.
Fantastiskt inlägg!
SvaraRaderaAlltid kul/intressant och lärande när du är i farten Sture :)
Glad Sommar på dig och familjen och nu sitter man ju som på nålar efter den där dogma-filmen som säkert kommer göra han Von Trier stolt ;)
Inte illa att bli nämnd tillsammans med von Trier. Min film blir dock troligen lite mera feel good än vad hans brukar vara.
RaderaGlad sommar även till dig, Oscar!
kul att du löste problemet med klockan...bly är ju ett ganska mjukt material
SvaraRaderaom du får problem igen får du väl kolla att klockan hänger lite utåt
i överkant..så lättar du lite på friktionen mellan lod och klockbotten
trevlig sommar Sture
Roger
Jag vågar nog inte riktigt ropa hej ännu med klockan. Jag vill att lodet ska gå hela vägen ett par gånger innan jag kan känna mig säker.
RaderaJodå, jag har haft samma tankar som du beträffande klockans "utlutning" och kollat den med ett vattenpass.
sen är det viktigt att ytorna är släta och glatta....kanske lite målarfärg
Raderaför metall på dom ytor där lodet skall "glida"...ytorna ser ganska
"skrovliga" ut
Roger
Ett tag var jag inne på att spreja på så kallat torrsmörjmedel på kontaktytorna. Någonstans har jag dock läst att det finns en risk att sådant smörjmedel "kryper" och lägger sig på oönskade ställen. Eftersom jag är rädd om det nyrengjorda verket så avstod jag alltså från detta.
RaderaNåja, nu verkar det i alla fall som att "ståltråds-varianten" får klockan att fortsätta att gå . Peppar, peppar...
Ojoj, det verkar inte vara så enkelt men har man inte arbete så skaffar man sig. Väldigt intressant att läsa om dina vedermödor men jag måste säga att Tommy har en poäng. Det kan vara något att tänka på om det blir fler motgångar.
SvaraRaderaHa en trevlig sommar i trafikrestaurangen.
Jan
Jojomen, nog skaffar man sig sysselsättning, Jan. Det händer ibland att jag säger till min hustru: "Bara jag är klar med det här så ska jag ta det lugnare, och..."
RaderaDå brukar hon svara: "Då hittar du bara på något nytt!"
Jag får väl erkänna att det ligger något i vad hon säger. :-(