Tiden går...? En kort (hm...) rapport från stationsparken.

Ja, jag hoppas att tiden går fast det är en del stenar på vägen. 
Jag syftar då på de problem jag har haft (har?) med att få igång min (senaste) stationsklocka.
Men vi börjar väl från början.

På det här fotot, taget i september i fjol, ser vi Christer och Anna Tillenius i Skogsbo. Annas far jobbade vid SJ, och som synes av kvittot under bilden köpte han ett stationsur för 52 kronor den 10 januari 1972.

Uret är alltså originalet från Morshyttans station och såldes till kilopris när stationen revs. På senare år har det hängt i garaget hos Anna och Christer men nu tyckte de att de hittat ett lämpligare hem till den pampiga klockan, nämligen det återuppbyggda Lilla Morshyttan i Hedemora.

Christer håller i själva urtavlan och resten av klockan skymtar i bakluckan på bilen.


Som synes var urtavlan i behov av en renovering och Christer berättade också att man haft vissa problem med att få verket att gå. När jag fått hem klockan hängde jag till att börja med upp den i bekväm knähöjd på vår takade uteplats. Klockan är av gjutjärn och totalvikten, inklusive det fast monterade lodet av bly är cirka 50 kilo. Ingenting man flyttar omkring i onödan, med andra ord….

Urtavlan tog jag ner i verkstaden för renovering. Till vänster på bilden nedan ser vi Morshyttan-urtavlan efter att jag tagit bort all färg och primat med metallgrund. Till höger ser vi urtavlan på klockan från Horndals station. Den klockan är också i min ägo.

Men Horndalsurtavlan liknar ju inte Morshyttan-urtavlan! Skilde de sig verkligen åt på detta vis? Vi får börja rota i fotosamlingen om det finns någon dokumentation. Riktigt tydliga bilder visade sig svåra att hitta, men den här delförstoringen från mitten av femtiotalet tyder på att Morshyttan-tavlan var målad på samma sätt som Horndalstavlan. Vilken tur! Nu kan jag använda Horndalstavlan som förlaga.
Ja, då var det bara att börja måla. Här är urtavlan målad i en svagt gulaktig vit nyans som jag tycker känns bättre än en knallvit. Bilden visar hur jag drar upp cirklarna på urtavlan med hjälp av en snurrtallrik och ett modifierat strykmått, försett med en svart overheadpenna.
Och så börjar vi måla lite siffror.

Parallellt med målningen av urtavlan försökte jag få igång verket i klockan. Så här ser klockans innanmäte ut.
Man startar alltså klockan genom att manuellt sätta fart på pendeln. Lodets tyngd får då pendeln att fortsätta pendla. Men verket ville inte riktigt… Efter en kort stund stannade pendeln och man fick peta igång den igen. Jag petade, jag vred lite på klockan, jag petade och jag vred men den ville inte fortsätta att gå. Men skam den som ger sig. Ungefär samtidigt som urtavlan var färdigrenoverad började verket gå. Då var det bara att hänga upp klockan på sin slutgiltiga plats, ungefär två meter upp på väggen i ”trafikrestaurangen”. Bara och bara, förresten…. Två kompisar, Rolf och Lars, rekvirerades och med förenade krafter lyckades vi, med darrande armar, få upphängningsöglan att hitta kroken på väggen.
Här hänger alltså klockan på plats med urtavlan monterad. Verket tickade snällt igång och nu var projektet i hamn. Trodde jag, ja….
Jodå, klockan gick och så gjorde även veckorna. Varje vecka vevade jag upp lodet och allt var frid och fröjd, tills en dag…Vadnudå? Jag känner ju inget motstånd i veven!! Jag skruvade bort urtavlan och upptäckte att lod-wiren hade gått av inne vid trumman. Nu var goda råd dyra, som det brukade stå i Blytons Fem-böcker…
Jag insåg jag behövde hjälp av en fackman, och som tur är har vi en riktig urmakare här i stan. Han heter Mats Andersson och har tidigare hjälpt mig med renovering av min klocka från Horndals station. Jag rådgjorde med honom och  köpte sedan wire och wirelås (vi ville nämligen göra en modifiering så man kan koppla loss lodet från klockan för att göra det hela mera hanterbart).

Så en kväll kom Mats hem till mig och monterade den nya wiren och den nya lösningen med bortkopplingsbart lod. Tyvärr missade jag i ivern att ta någon bild vid tillfället men jag visar här i stället en bild på Mats ut boken ”En samlare, en story”. Det är knappast en nackdel en sådan här gång att vara bekant med en urmakare som dessutom är nostalgisamlare.

När wiren var monterad så petade vi igång pendeln och verket gick perfekt.
I sju timmar… Sedan var det stopp. Jag körde samma metod som tidigare med att peta igång pendeln flera gånger om dagen men den ville inte. Det blev att konsultera Mats igen. Han konstaterade att han vid wire-bytet märkt att klockan var i behov av en rengöring och vi beslöt att han skulle komma och hämta med sig verket (gissa att vi var glada att vi gjort lodet demonterbart) till verkstaden för en rejäl översyn.
När så Mats, efter några dagar, kom för att hämta verket hade vädret blivit varmare och… Ja, klockan hade plötsligt börjat gå igen. Det var alltså andra gången klockan börjat gå…

Nåja, verket behövde ju hur som helst en rengöring, och Mats tog det därför med till sin verkstad. Efter någon vecka var det klart och Mats levererade och monterade. Övertygade om att problemet nu var löst petade vi igång pendeln och verket tickade igång. I sju timmar…. Sedan var det stopp igen. Det kändes som att det vilade en förbannelse…
Men jag hade ju med hjälp av idoghet lyckats få igång klockan tidigare. Jag körde samma variant igen med ideliga igångpetningar, men nu verkade det som förgjort. Jag började då studera lodet. Det kändes som att lodet låg an alltför hårt emot ”mittbalken” och att den var något klibbig. Jag petade in en liten träskruv mellan lod och mittbalk för att hålla dem åtskilda och se, då gick klockan. (Tills lodet rört sig så pass att skruven ramlat bort.)

När jag berättade detta för Mats föreslog han att jag skulle prova att sätta klockan lite snett för att avlasta lodets tryck mot mittbalken. Sagt och gjort. Dessutom rengjorde jag mittbalken med både scotch brite och avfettningsmedel när lodet var i bottenläge. Eftersom det nu var tredje gången (gillt) så måste den väl ändå gå nu. Jodå…i nio timmar. Sedan var det stopp igen.
Mats och jag hade även kommit fram till att man kunde prova att ”separera” lodet från mittbalken genom att montera en ståltråd emellan. Dags att prova det. En kraftig ståltråd veks runt lodet och fixerades med en klick knådepoxy uppe och nere.

Och peppar, peppar, nu verkar klockan gå. Vi får hoppas att den fortsätter att ticka på så att vi slipper uppfinna ytterligare strategier. Det är i alla fall skönt att ha en fackman att luta sig mot en sådan här gång. Jag grips ibland av tvivel att klockan över huvud taget ska gå att få igång men några sådana tvivel verkar inte finnas på kartan för Mats.
Ja, det var en lång historia om den klocka som intar en central plats i vår trafikrestaurang i stationsparken. Bara att beundra den läsare som eventuellt orkat ända hit. Jag har dock valt att berätta ganska ingående så att man ska förstå att det inte är någon dans på rosor att jobba i nostalgisvängen. Ett tungt och tålamodsprövande jobb men, ja…någon måste ju göra´t.

Den här våren har ju, som konstaterats tidigare, varit lite speciell. På våra breddgrader brukar maj månad kunna användas till förberedelser för den sommar som (förhoppningsvis) kommer senare. I år kom dock sommaren direkt så förberedelserna kommer nu i stället. Nu är i alla fall trafikrestaurangen pollen-sanerad och barskylten är monterad och provkörd.

Vi går (förhoppningsvis, som sagt…) en sommar till mötes med sköna, lättsinniga grillkvällar då skomakarmaskin-bordet under bar-skylten inte ska gapa så tomt som på bilden. Men det är förstås viktigt att lättsinnet inte skenar iväg hur som helst. Därför har vi satt upp en restriktionstavla bredvid Ingoläskskylten, så vi vet vad vi har att rätta oss efter.

Ja, det var allt från stationsparken. Vid nästa blogg-uppdatering ska vi se om det har hänt något inne i stationshuset. Om allt går enligt planerna kommer detta att ske i form av en dogmafilm.
Trevlig fortsättning på sommaren!

Kommentarer

  1. En rolig historia att läsa Sture! Det visar bara att ordspråket ”Skam den som ger sig” håller! Trevlig sommar på dig Sture! Jag hojtar till om jag har vägarna förbi dig i sommar!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för det, Anders! Slå en signal om du kommer i närheten!

      Radera
  2. Alltid trevligt attl äsa din blogg Sture.
    Ha en trevlig sommar😊

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack, Lars-Göran, trevlig sommar även till dig!

      Radera
  3. Kul jobb Sture. Man behöver lägga mycket jobb på nostalgiprylar, du har ju några fler att jobba med. lycka till och trevlig sommar.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, Leif, enklast är ju de föremål som varken behöver elektricitet, radiorör, transistorer, fotogen, fjäderverk eller lod. Men de grejer som "fungerar" på något vis är ju ändå de roligaste .

      Radera
  4. När sådana här problem uppstår så är det ju klockrent att ha en yrkesskicklig urmakare i bekantskapskretsen.
    Trevlig berättelse om alla mödor och besvär för att få klockan i skick och att gå igen.
    Men, jag måste erkänna att jag inte får ihop det riktigt - allt arbete med att få urverket att fungera.
    Jag trodde att tanken med "Lilla Morshyttan" var/är att tiden stått/står stilla och skall visa hur
    det såg ut sommaren 1959?
    MVH
    Tommy(SWJ)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Måste erkänna att du har en poäng med den stillastående tiden och 1959. Men tiden är inte så lätt att förstå sig på. Den är inte linjär och den kan både stå stilla och röra sig samtidigt.
      Jag vill här passa på att citera en vers ur en av mina favoritdikter:

      En brigg på väg till Skagerak och Dover
      i disigt fjärran glider tyst om knuten
      av närmsta sten, och medan platsen sover
      har seglaren tillryggalagt minuten.
      I detta skådespel
      vet ingen, vilken del
      som just förflyter eller är förfluten.

      Radera
  5. Fantastiskt inlägg!

    Alltid kul/intressant och lärande när du är i farten Sture :)

    Glad Sommar på dig och familjen och nu sitter man ju som på nålar efter den där dogma-filmen som säkert kommer göra han Von Trier stolt ;)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Inte illa att bli nämnd tillsammans med von Trier. Min film blir dock troligen lite mera feel good än vad hans brukar vara.
      Glad sommar även till dig, Oscar!

      Radera
  6. kul att du löste problemet med klockan...bly är ju ett ganska mjukt material
    om du får problem igen får du väl kolla att klockan hänger lite utåt
    i överkant..så lättar du lite på friktionen mellan lod och klockbotten

    trevlig sommar Sture

    Roger

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag vågar nog inte riktigt ropa hej ännu med klockan. Jag vill att lodet ska gå hela vägen ett par gånger innan jag kan känna mig säker.
      Jodå, jag har haft samma tankar som du beträffande klockans "utlutning" och kollat den med ett vattenpass.

      Radera
    2. sen är det viktigt att ytorna är släta och glatta....kanske lite målarfärg
      för metall på dom ytor där lodet skall "glida"...ytorna ser ganska
      "skrovliga" ut


      Roger

      Radera
    3. Ett tag var jag inne på att spreja på så kallat torrsmörjmedel på kontaktytorna. Någonstans har jag dock läst att det finns en risk att sådant smörjmedel "kryper" och lägger sig på oönskade ställen. Eftersom jag är rädd om det nyrengjorda verket så avstod jag alltså från detta.
      Nåja, nu verkar det i alla fall som att "ståltråds-varianten" får klockan att fortsätta att gå . Peppar, peppar...

      Radera
  7. Ojoj, det verkar inte vara så enkelt men har man inte arbete så skaffar man sig. Väldigt intressant att läsa om dina vedermödor men jag måste säga att Tommy har en poäng. Det kan vara något att tänka på om det blir fler motgångar.

    Ha en trevlig sommar i trafikrestaurangen.

    Jan

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jojomen, nog skaffar man sig sysselsättning, Jan. Det händer ibland att jag säger till min hustru: "Bara jag är klar med det här så ska jag ta det lugnare, och..."
      Då brukar hon svara: "Då hittar du bara på något nytt!"
      Jag får väl erkänna att det ligger något i vad hon säger. :-(

      Radera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

En förebildsbyggares vedermödor...

Ofrivillig utflykt i det gröna med en Rover 90

Ett freudianskt felbygge?