Spackling och strövtåg.

Dags att spackla! Eftersom landskassektionerna ska vara lätta att lyfta i och ur kör jag med lättviktsspackel. Spacklet har olika namn hos olika fabrikanter. Här heter det som synes One Strike Filler. Man får räkna med att spackla minst ett par omgångar. Jag börjar med att spackla igen skarvar och glipor. Sedan spacklar jag upp dikesrenarna mot den ditlimmade vägbanan. Här är den vänstra sektionen spacklad på detta vis och den högra väntar på sin tur.

Spacklingen är ju inte så mycket att visa så vi kan väl göra ett litet strövtåg på anläggningen så länge.

Här ska alltså de två sektionerna in så småningom:

Men utbyggnaden består ju inte bara av dessa två sektioner. Flyttar vi oss lite till höger så kommer vi till Vilvall-sektionen, med den kommande bron över Höksmossån.

Vilvallen var ett öde-ställe som var mycket spännande att besöka när man var barn. Nu är all bebyggelse borta men tack och lov hann jag dit med kameran i början på 70-talet. Nu ska jag försöka rekonstruera stället med hjälp av bilderna jag tog då. Först ett par bilder på själva bostället, på Näsbanans västra sida:

Vid ån, på Näsbanans östra sida, låg en gammal smedja/snickarverkstad.

Givetvis använde smedjan vattenkraften från ån.

Vi förflyttar oss ytterligare ett steg till höger på anläggningen. Här kommer det så småningom att bli ett rent skogslandskap. Den naturtypen är väl sannolikt den man ser mest av om man åker tåg genom den mellansvenska tajgan. Tidigare har jag beskrivit detta område som ”ett långt tråkigt skogsområde som går under arbetsnamnet Västmanland”. Denna beskrivning väckte dock så starka reaktioner att jag inte vågar använda den längre.....

Tillbaka i verkstaden igen. Nu är båda sektionerna spacklade en första gång och vi snabbar upp torkningen med en liten fläkt. Äventyret fortsätter….