En färdig å och ett gammalt å-minne.

 

Filmen "Broarna i Madison County" kanske är bekant?
Dagens avsnitt av bloggen skulle kunna kallas "Åarna i New Rossberga".

Jag är alltså färdig med del två av mitt nyårslöfte. Hela Årängs- Täft- Höksmossån har  fått "vatten" och här ser vi det ena av de två(!) inloppen i anläggningen.

Det handlar alltså om cirka två meter slingrande å mellan kvarnen i Rossberga och Vilvallen. En märklig å som rinner åt två håll samtidigt. Jag vet inte riktigt hur det kan hänga ihop men i ett modellandskap är det mesta möjligt. Å-bädden är här fotograferad i det tidigare provisorie-stadiet. Nu skulle den alltså uppgraderas med ”vatten”.

I provisoriestadiet såg landskapet runt ån ut som nedan. För att camouflera bristen på ”vatten” hade jag bäddat in ån i många ”Woodland-bollar”.

Woodlandbuskarna blir gärna rätt kompakta och min strävan är att så småningom få till en luftigare variant av buskvegetation. Tills vidare nöjer jag mig därför med en viss markvegetation runt ån.

Hela min anläggning är ju som ett pussel med diverse sektioner. Skarvarna mellan dessa pusselbitar försöker jag göra så omärkliga som möjligt. I nuläget verkar det dock tyvärr som att Rossberga ligger mitt i en jordbävningszon och skarvarna är minst sagt lätta att upptäcka. När den dagen kommer att jag inte ständigt behöver lyfta i och ur sektionerna kommer jag att fixera dessa och fincamouflera skarvarna på samma sätt som jag gjort på Morshyttandelen av anläggningen.

Ja, det var en snabbtitt på ån. I ett kommande nummer av Alltom Hobby beskriver jag hela vattenprojektet noggrannare och med tyngdpunkt på kvarndelen.

Nu något annat: Ett å-minne.

Den del av ån som är mest synlig på anläggningen ligger vid området Vilvallen.

(Mera om Vilvallen här. , här …här. här och här)

Vid Vilvallen fanns ett stort hus innehållande smedja och snickarverkstad. Förebilden är idag borta men på min anläggning finns givetvis huset med.

Maskineriet i denna verkstad drevs av vattenflödet i ån. Energiinnehållet i den lilla bäcken var dock inte mycket att hurra för. Min far, som var väl insatt i byns historia (och hans far var dessutom klensmed), berättade att man därför hade hittat på en metod som gjorde att man vid behov kunde förbättra flödet.

Vi tar och tittar på en karta.

Man kan säga att åns källa är sjön Acktjärn, uppe till vänster på kartan. Strax nedströms Acktjärn ligger en mosse som jag tyvärr inte vet namnet på. Vid mossens södra ände, där området kallas ”Lästommen”, hade man byggt en fördämning som gjorde att hela mossen blev ett naturligt vattenmagasin.

När man visste att man stod inför något extra energikrävande arbete så förlade man det till en måndag. På lördagen gick någon från smedjan den 4.4 km långa (fågel)vägen upp till Lästommen och stängde till fördämningen. Under helgen fylldes mossen på med vatten och på måndag morgon traskade någon iväg för att öppna dammluckan. Sedan vände man tillbaka mot smedjan igen, och lagom tills man kom åter började vattnet strömma kraftigare och arbetet kunde ta sin början. 

Som liten fascinerades jag av den här historien om uppdämning och fotvandring. Lästommen ligger dock långt upp på skogen, vid sidan av de vanliga stråken, så det blev aldrig att jag var dit och tittade.

Vid vuxen ålder, någon gång i slutet av sjuttiotalet, kom jag att prata med farsan igen om uppdämningen vid Lästommen. Han sa att det nog fortfarande skulle gå att se vissa rester av dammanläggningen. Vi beslöt att undersöka saken men i stället för att fotvandra från Rossberga åkte vi bil uppåt Acktjärn så att vi närmades oss området norrifrån.

Och visst, ensam hade jag kanske inte hittat stället men med farsan som stigfinnare kom vi rätt. Här ser vi farsan och några små trälämningar av själva dammluckan.

Här ser vi lämningarna av den lilla dammvallen. Det gäller att veta vad man letar efter annars skulle man lätt missa det hela.

Och om vi vänder blicken norrut ser vi mossen som fungerade som vattenmagasin.

Lämningarna av fördämningen skulle jag givetvis vilja ha med i min å. Det är som sagt 4.4 km mellan fördämningen och smedjan men en modellbyggare överbryggar förstås enkelt både tid och rum. Fördämningsresterna flyttas därför ner till ett stenkast från smedjan.

 

Ett litet stycke från fördämningen stötte vi på det här.

När vi fick syn på den sa farsan: ”Oj, den där hade jag glömt. Det är en viltfälla(?) som Einar Andersson och jag satte upp i början på trettiotalet.”

”Einar Andersson”, kanske nu någon undrar, har vi inte hört det namnet förr?

Jovisst, det var Morshyttpojken som blev flygmekaniker och sedan så tragiskt omkom tillsammans med tjugo andra i flygkraschen utanför Salerno i Italien 1947. Hans barndomshem, banvaktsstuga 109, Markusbo, finns med på min anläggning och ovanför huset hänger olycksplanet.

(Mera om flygolyckan här. )

Ja, tänk ändå vad allt hänger ihop i Morshyttan och Rossberga.

Fällan vid Lästommen måste förstås också finnas med på anläggningen. Frågan är då i vilket skick jag ska bygga den…. Som den såg ut på sjuttiotalet, som bilden visar eller som den kan tänkas ha sett ut 1959 eller som den såg ut när farsan och Einar konstruerad den på trettiotalet. Kanske med ynglingarna poserande bredvid. Ja, som modellbyggare ställs man hela tiden inför våldsamt svåra ställningstaganden.

Bygget blev något av en kompromiss, som så ofta i MJ-sammanhang. Här ser vi i alla fall fällan ”leveransklar”….

…och här på sin plats på anläggningen. Jag tror att jag så småningom ska ställa upphovsmännen bredvid fällan.

Och med det så är nyårslöftets etapp två färdig. Vi avslutar vattenprojektet med den här översiktsbilden.

Av mitt nyårslöfte återstår nu "bara" en etapp, de fyra sista husen. Dags att vässa styrénkniven!

This blog is based on a true Stury.