5. Färdiga dioramor och några slutreflektioner.

 

Ja, här står nu tre färdiga dioramor.
Men vi börjar med att backa och berättar lite om den sista byggetappen.

För att visualisera det kommande dioramat ställde jag upp de viktigaste komponenterna på en pappskiva med samma mått som den blivande bottenplattan.

Bottenplattan, ja…
Underst finns en 8 mm tjock plywoodskiva. Längs dess kanter limmar jag en 15x15 mm trälist. Detta för att ha något att spika fast den kommande sargen i. Sedan fyller jag upp med 15 mm tjocka cellplastskivor för att allt ska komma i samma nivå. 

För att få ytterligare volym i ”jordskorpan” limmar jag på ännu ett lager med cellplast. Sedan är det bara att börja karva fram trädgårdens terrängformer och göra uttag för husgrunderna.

Nu är terrängen karvad, slipad och grundmålad. Strax ska fibergräset dit men innan jag börjar med det maskar jag av för lekstuga, sandlåda och trädgårdsland.

Japp, då var det bara att sätta i gång med fibergräset. Vår trädgårds stora ytor har alltid varit  välklippta så här blev det mest kort fibergräs. Till de små ytorna försökte jag använda den lilla applikatorn från WWScenic, men den är tyvärr en besvikelse. Jag tycker inte att det händer någonting när jag strösslar med den. Inte ens när jag använder så korta strån som 2.5 mm. Det blev i stället att använda den stora Grassmastern från Noch överallt.

Då testar jag hur det ser ut med de figursågade och betsade sargerna och husen på plats på sina grunder. Trädgårdslanden är prefabricerade men ännu inte ”jordfästa”…

… men här är de det.

Och här ser vi det hela ur en annan vinkel.

Då så, nu är det bara att placera ut alla detaljer som ligger färdigtillverkade så är dioramorna färdiga.

Men det finns några andra saker jag vill ta upp innan jag knyter ihop säcken om det här projektet.

Jag gillar att bygga hus som är lite slitna. Som till exempel det här ”renoveringsobjektet” med förebild från Vilvallen i södra Rossberga.

Men på Åsgatan 142 fanns inga liknande objekt på nittiotalet. Huvudbyggnaden hade fått en sprillans ny övervåning 1989, lekstugan var nybyggd, uthuset nymålat och stationshuset stod färdigt 1996. Det blev nästan ingen väderbitning av byggnaderna, alltså. Enda stället jag med rent samvete kunde vädra var uthusets tak. Stationshuset hade som synes ett blänkande nytt brandgult plåttak.

Eftersom dioramat skulle byggas i tre exemplar fick jag, som nedanstående bild visar, skaffa fram en hel del figurer. Arton stycken, om jag räknar med mig själv som trefaldig fotograf.

Här mötte jag ett irritationsmoment som många modellbyggare säkert känner igen: De flesta figurer man köper är av tyskt fabrikat och ser rätt konstiga ut. Att hitta normala människor i olika åldrar som står rakt upp och ner, iförda normalfärgade kläder, är oväntat svårt.

Nej, figurerna kastar bollar, stretar med hundar, hoppar, viftar med armarna, böjer sig bakåt, böjer sig åt sidan. De är vad man skulle beskriva som hyperaktiva. Vad gäller färgen så föredrar jag omålade figurer där jag kan bestämma klädfärgen själv. De fabriksmålade är oftast iförda så skrikiga kläder att man måste ta fram sin finaste pensel och dämpa färgen.  

Trots att jag la ner orimligt lång tid på att leta fram figurer och måla om dem kan jag inte säga att jag är nöjd. Jag tycker tyvärr inte att figurerna liknar familjen Bylén särskilt mycket.

Att bygga ett diorama i tre ex har ju sina sidor. Hur ska man göra? Bygga ett diorama helt färdigt innan man börjar med nästa eller ska man bygga alla tre parallellt. Jag valde att bygga parallellt trots att man då riskerar att göra samma misstag på alla tre…😓

Och så det här med noggrannheten…
 ”Massproduktionen” gjorde nog att jag ibland kroknade lite och ginade i kurvorna på ett sätt jag troligen inte skulle ha gjort om jag bara byggt ett enda exemplar.
Att deadlinen började flåsa mig i nacken gynnade knappast heller noggrannheten.

En modellbyggarkollega som tittar på bilderna ser säkert att många saker hade kunnat göras bättre. Mina döttrar ska ju emellertid inte betrakta dioramorna på bild utan i verkligheten. Då ser man helheten på ett annat sätt och man noterar nog inte till exempel att de gröna och röda fläckarna på tegelväggen är lite klumpigt målade. (Jämför t.ex. med en oljemålning. Den bör ju betraktas på ett avstånd där man inte ser penseldragen.)   

Massor av detaljer kom vi på efter hand att de ”måste” finnas med på dioramorna. Mot slutet av bygget blev man lite utmattad av detta och började söka undanflykter för att slippa ta med besvärliga detaljer, till exempel kaninburen. ”Hade vi verkligen kaniner på nittiotalet? Nej dem skaffade vi nog senare så kaninburen kan vi hoppa över”.

Sagt och gjort, dioramorna var ”färdiga”, jag skruvade på huvarna och och gömde allt bakom mina skynken i stationshuset i avvaktan på julafton.

Men så en dag satt jag och tittade på gamla videofilmer och upptäckte att kanin-epoken började redan 1997. Min första reaktion var att ”Äsch, det struntar jag i, jag är ju redan färdig”.

Dagarna gick men jag kunde inte släppa tanken på kaninburarna och plötsligt satt jag i verkstaden och kapade styrénlister igen.

Och nu står det kaninburar i alla tre dioramorna och jag sover gott på nätterna igen…

… och huvarna är förhoppningsvis ditskruvade för sista gången.

Ja, det var det hela. Jag tackar alla som orkat hänga med ända hit i redogörelsen.

Arbetet på modelljärnvägen ”Morshyttan-Rossberga 1959” har stått stilla under hela det här dioramaprojektet, men snart ska jag väl köra i gång även där. Det känns alltid ett visst motstånd att börja om efter ett längre uppehåll men på anläggningen behöver jag i alla fall inte göra allt x3.