Bygget av Nya Rossberga

Så var modellen av min Bristol Freighter klar. Här utplacerad på länsväg 68 i Rossberga. I detta gamla klipp ur tidningen Se kan man läsa att flygplanet döpts till ”Flagship Ethiopia” och fått namnet påmålat på fronten. Modellen får förstås också namnet på fronten men jag har valt lite större bokstäver för att det öht ska gå att läsa i skala 1:144. Men tillbaka till där vi var i förra avsnittet. Där hade jag limmat ihop flygkropp, vingar och fena var för sig. Byggsatsens passning var inte den bästa så det krävdes också en del spackling. Här har jag limmat ihop delarna och slipat spacklet. Efter att ha tvättat hela modellen noga var det dags för grundmålning. (Många moment är det…) Jag har använt Tamiyas Surface primer, grå, på sprayburk. Så skulle jag bestämma färdigfärgen. På de bilder jag har av planet verkar det aluminiumfärgat. Jag valde därför Humbrols lösningsmedelsbaserade av kulör ”aluminium”. Trots att jag har en airbrush valde jag (fegt) att penselstr

Idag är en alldeles speciell dag för Lilla Morshyttan/Rossberga. En sorts födelsedag, eftersom anläggningen avbildar förmiddagen den 27 juni 1959, alltså på dagen för 59 år sedan. Vid 4-tiden på morgonen hade vi, i Risbergs kök, via en skrapig atlantkabel hört Ingemar Johansson bli världsmästare i tungviktsboxning. Det bör vara den enskilt mest uppmärksammade svenska idrottshändelsen någonsin. Jag lyfter på hatten för göteborgaren vars ande fortfarande svävar över Morshyttan/Rossberga. Men trots denna historiska dag går arbetet vidare på anläggningen. Ytterligare 90 granar är nu klara att plantera ut. Vi är då uppe i 843 granar på den nya delen av anläggningen och cirka 1 850, sammanlagt. Arbetet med flygplansmodellen som ska hänga över Markusbo pågår också. Här har jag limmat ihop diverse delar. Modellen ska så småningom förses med svenska bokstavsbeteckningar och jag har beställt dekalpapper för utskrift för att försöka åstadkomma detta själv. Ett säkrare kort vore förstås a

Skogen breder ut sig. Den här veckan har jag tillverkat 215 granar. Enligt Anders Berntssons matematikformel:   1 gran=25 kr har jag alltså tjänat 5 375 kr. Nya avdelningen är härmed uppe i 753 granar. Ett hundratal till och marken börjar bli mättad. Dags att börja fundera på vad jag då kan syssla med som inte påverkar sommar-ordningen i stationshuset. En lämplig sysselsättning, en regnig dag som idag, är att surfa runt på nätet och spana efter passande figurer och tillbehör till den i sinom tid färdiga anläggningen. Här upptäcker jag att jag  bundit ris åt min egen rygg eftersom jag jobbar med så kallat forcerat perspektiv. Husen i förgrunden är alltså i skala 1:87, men för att ge en illusion av avstånd krymper jag husens skala ju längre in på anläggningen jag kommer.   Att scratch-bygga hus i olika skalor är i och för sig ingen större match, men så har vi det här med tillbehören…. I skala 1:87 är utbudet stort av människor, cyklar, bilar osv, men i andra skalor blir det magrare.

Ibland går man ut ur grottan (=stationshuset), lämnar de djupa (garn)skogarna och vandrar kring på stadens gator som en vanlig man.  Den här gången var det gatorna i Skövde som gällde och det årliga bankalaset därstädes. Jag åkte ner redan på fredagen och på fredagskvällen samlades ett gäng modellbyggarkamrater på restaurang China Town. Själva bankalaset ägde rum på lördagen. Morgonen inleddes med att värdarna på löpande band tillverkade smörgåsar... ...som såldes till gästerna.... …att avnjutas i den för dagen väluppvärmda cafeterian På gården utanför packade knallarna upp sina grejer. I källaren förevisades den fantastiska modelljärnvägen, en landskapsfantasi där alla hus har förebilder från Västergötland. På denna, tyvärr något suddiga bild, ser vi utsikten från Undvekets station. Och här ser vi Anders Östlund på tillfälligt besök i Undveket. I anslutning till cafeterian fanns också utställningen av g

Mycket granskog är det i lilla Morshyttan. Skogen är på frammarsch även vid Rappens i Nya Rossberga Andra delar av Nya Rossberga är dock än så länge rätt öken-lika. I förra delen av den här säsongssummerings-trilogin var jag inne på hur anläggningsarbetet kan gå vidare i sommar utan att jag ”stökar till” i det nystädade stationshuset. Jag nämnde då grantillverkning som en lämplig sysselsättning. Hittills har jag planterat 438 granar på olika delar av den nya avdelningen men det kommer säkert att behövas det dubbla.   Det här med granar på anläggningen är en klassiker bland modellrallare, både vad gäller tekniska lösningar och som diskussionsämne. Det tredje och sista avsnittet i min videoserie handlar om hur jag tillämpar min granfilosofi på Lilla Morshyttan och Nya Rossberga. Dessutom går vi ner i min verkstad där jag visar, steg för steg, hur jag enkelt tillverkar en ”garn”. (Tillägg till filmen nedan: Ståltråd till granarna, så kallad elefanttråd, kan köpas här: 

Så var det dags för nästa avsnitt av min säsongssummering. Det blir ännu en ”långfilm”, hela 10.19 minuter lång. Avsnittet handlar   varken om tåg eller Nya Rossberga.   Nej, nu ska vi titta in bakom draperierna som döljer anläggningens nederdel. Min modelljärnväg avbildar, som några kanske vet, hemtrakten som den såg ut den 27 juni 1959. För att öka femtiotalskänslan i lokalen har jag samlat på mig en del tidstypiska föremål, och iordningställt en så kallad nostalgiavdelning. Innan den 21 september i fjol visade jag de flesta av föremålen helt öppet, på väggar, bord och hyllor. Detta stal tyvärr en del uppmärksamhet från rummets huvudattraktion som förstås är järnvägen. I samband med utbyggnaden av anläggningen beslöt jag därför att försöka göra något åt nostalgiavdelningen. Min vision var att föremålen skulle vara dolda men ändå lättåtkomliga. Nu ska vi se hur jag lyckats med denna målsättning. Häng med på ännu en rundvandring i Lilla Morshyttan.

Den 21 september i fjol började jag utbyggnaden av min anläggning. Dittills hade bara en av rummets fyra väggar varit ”bebyggd” men nu var visionen att jag skulle ha landskap med bakgrundsmålning längs alla fyra väggarna. Ambitionen var också att den nostalgiavdelning som stulit en del uppmärksamhet från anläggningen skulle göras ”osynlig men lättillgänglig”. När nu sommaren står för dörren (sedan drygt en månad tillbaka!) tycker jag att det kan vara dags att med en liten filmserie i tre avsnitt visa hur långt jag kommit. I det här första avsnittet lotsar jag betraktaren runt och visar själva landskapsdelen. Min dotter Anna följer i mitt spår med dogma-kameran i högsta hugg, som en Nya Rossbergas egen Lars von Trier. Ett problem med en sådan här ”rörlig-kamera-teknik” är lokalens skiftande ljus. Övre delen av rummet är mycket ljus och nedre är ganska mörk. Kamerans autoläge gör att exponeringen därför ibland skiftar på ett oönskat sätt. Ett annat problem är blandl

Ja, jag hoppas att tiden går fast det är en del stenar på vägen.  Jag syftar då på de problem jag har haft (har?) med att få igång min (senaste) stationsklocka. Men vi börjar väl från början. På det här fotot, taget i september i fjol, ser vi Christer och Anna Tillenius i Skogsbo. Annas far jobbade vid SJ, och som synes av kvittot under bilden köpte han ett stationsur för 52 kronor den 10 januari 1972. Uret är alltså originalet från Morshyttans station och såldes till kilopris när stationen revs. På senare år har det hängt i garaget hos Anna och Christer men nu tyckte de att de hittat ett lämpligare hem till den pampiga klockan, nämligen det återuppbyggda Lilla Morshyttan i Hedemora. Christer håller i själva urtavlan och resten av klockan skymtar i bakluckan på bilen. Som synes var urtavlan i behov av en renovering och Christer berättade också att man haft vissa problem med att få verket att gå. När jag fått hem klockan hängde jag till att börja med upp den i bekväm k