Bygget av Nya Rossberga

  ”Sist, men inte minst”, brukar det ju heta, men här får vi vända på begreppet och säga ”Sist OCH minst”. Det här huset är alltså byggt i N-skalan 1:160 och därmed minst på hela min anläggning. Om jag räknar alla byggnader i Lilla Morshyttan och Nya Rossberga, från den lilla jordkällaren till den stora kvarnen, så blir det här hus nummer 68.   Av dessa byggnader kan de flesta sägas vara behäftade med tre F: förbiseenden (som alltid grämer mig), förenklingar (som jag ibland ångrar) och fusk (som jag aldrig ångrar). Det här huset utgör inget undantag... I min förra blogguppdatering konstaterade jag att den här kåken har några knepigheter som måste lösas. Taket är ju av typen falsat plåttak i åtta sektioner. Jag valde att först göra en takstomme och sedan åtta lösa ”plåtsektioner” i 0.25 mm styrenplast. För att efterlikna falsar limmade jag 0.4 mm runda styrénstrips  på plåtsektionerna. De runda stripsen är lättare att handskas med än fyrkantiga lister och på avstånd ser man ingen skil

  Så var då turen kommen till de två Rossbergahus som i min begreppsvärld går under namnet ”Ekendahls”. Fastigheten ägdes nämligen av familjen Ekendahl mellan åren 1938 och 1988, det vill säga under hela den tid jag själv bodde i byn. (Jag hoppas att nuvarande ägare, Kjell och Maria, inte tar illa upp vad gäller benämningen.) Båda husen är faluröda med vita snickerier. Båda har också tegeltak men jag har ändå försökt att ge husen lite olika färgtoner. (Syns betydligt bättre i verkligheten än på bilderna.)Jag tänker mig att det lilla huset inte var riktigt lika väl underhållet som det stora och har därför gjort fasaden lite mörkt ”solsvedd”, snickerierna lite flagnade (”blyertsvädrade”) och tegeltaket mörkare.  Här nedan ser vi husen ur den betraktningsvinkel de kommer att ha på anläggningen. Det stora huset var rätt knixigt att få till med utbyggnader, källarvåning och veranda. Notera också hur den stora utbyggnadens tak ”skjuter rygg” på ett karaktäristiskt sätt. Husen är i skala 1: