1. Ett år fyllt av (nöd)lögner

 

När jag visar min anläggning och mina dioramor får jag då och då frågan om jag byggt någon modell av vårt eget hus i Hedemora. Men nej, skomakarens barn har som bekant de sämsta skorna…

Men skomakarens barn…  Här väcktes en julklappsidé. 

Mina tre döttrar skulle kanske uppskatta var sin modell av barndomshemmet Åsgatan 142. (Och vårt barnbarn får förstås hänga med på sin mammas julklapp.) Efter rådgörande med hustru Karin kom vi fram till att ett sådant diorama borde gestalta hur hus och trädgård såg ut när döttrarna var små. Vi tänkte oss följande avgränsning:
”Stationshuset ska vara byggt, men kök och uthus ska ännu inte vara utbyggda” Vi landade då på åren mellan 1996 och 2000.

Jag insåg att det här skulle bli ett omfattande projektet och satte därför i gång redan i september 2023 med sikte på att vara klar julen 2024.

Under det gångna året har hobbykamrater och diverse bekanta ibland frågat:  ”Vad bygger du nu?”  

Jag har då svarat att allt byggande för tillfället ligger nere eftersom jag är fullt upptagen med att redigera filmer tillsammans med min kompis Bengt Söderqvist.

Det är alltså detta ljugande jag syftar på i bloggtiteln: ”Ett år fyllt av (nöd)lögner”. (Förlåt att jag skyllt på dig, Bengt.)

Men varför ljuga?

Jo, jag ville förstås att dioramorna skulle bli en överraskning för döttrarna. Inte för att jag tror att folk skulle ”skvallra” men det är lätt att försäga sig. Pessimistiskt lagd som jag är kan jag tänka mig flera otänkbara situationer som är tänkbara för hemligheten att läcka ut. Så fram tills att täckelsen föll, nu på julafton, har bara Karin och jag känt till vad som tillverkats i vår källare.

Trots att jag vid det här laget byggt en hel del dioramor blev projektet mera tidskrävande än jag räknat med.

Det är förstås alltid trevligt när döttrarna kommer hem på besök men då har det givetvis också blivit bygguppehåll och undanröjning av varje spår av dioramabyggandet. Sensommaren 2024 drabbades jag därför av lite ångest när jag upptäckte att det var mycket kvar att göra på dioramorna. Skulle jag överhuvudtaget bli färdig som planerat? Jag ville också ha lite tidsmarginal för oförutsedda händelser. Som alla modellbyggare vet finns det alltid en risk för leveransproblem av väsentligt materiel eller att man råkar välta ut en färgburk över någon vital del av bygget.

Men jag spottade i nävarna, började jobba i ett rasande tempo och lördag den 19 oktober skruvade jag fast plasthuvarna på dioramorna. Då hade det alltså gått 13 månader sedan projektet påbörjades.

Här följer ett antal bilder av dioramorna. I fyra kommande avsnitt ska jag visa flera detaljbilder och berätta om byggmetoder och om de problem jag ställdes inför.

Ok, då kikar vi lite på det färdiga resultatet. Vi kör först ett ”varvet runt”. Varje diorama innehåller som synes en hel del komponenter.

Nu kryper vi lite närmare på ett par bilder. Här ser vi den numera rivna uteplatsen med den lummiga humlen.

Och så förstås stationshuset. Modellen av trädgårdsmodellen blir inte stor i skala 1:87.

Vårt uthus. Vi undrar ibland hur folk kan leva utan ett uthus.

Uthuset är numera förlängt med en ”stationsparks-paviljong” men så här såg området ut på nittiotalet.

Och sist OCH minst bland byggnaderna på Åsgatan 142: Lekstugan.

Minst, som sagt men för flickorna var den förstås betydelsefull. Den vänstra delen blev färdig 1993. Efter ett antal år började det komma önskemål om att stugan skulle byggas ut med ett sovrum. Efter en del förhandlande gjorde vi slag i saken. Förhandlingsresultatet var att flickorna själva skulle vara med och hantlanga under byggandet, vilket de också gjorde utan protester.

  
Men det är osäkert om tillbyggandet skedde under nittiotalet. Det kan ha varit något år in på detta millennium. Fast det vore förstås snopet om den tillbyggnad de själva varit med att skapa inte skulle finnas med på deras dioramor, så här tar vi risken att vi byggt in en anakronism.

Men nu något annat. Våra tre döttrar har alltså fått var sitt diorama. På det egna dioramat figurerar ägaren med en typisk situation från barndomen. Här är vår äldsta dotter som gillade att gå balansgång.

Vår mellandotter var tidigt intresserad av bilar. Här står hon vid den eldrivna jeep hon gillade att åka omkring i. Jeepen är en 3D-utskriven Willys-jeep i skala 1/200, som jag fick beställa från USA och försöka måla om i förebildens färger.

Och här syns vår yngsta dotter vid den kiosk jag snickrade åt henne då hon fyllde fyra år.

Jag ville också ha en situation där hela familjen figurerar tillsamman. Jag erinrade mig då en bild jag tog strax efter tolvslaget vid millenniumskiftet där familjen står på trappan och tittar på fyrverkeriet över staden. Här har vi den:

På dioramat blev det i stället en sommarbild men med familjen uppställd på snarlikt sätt.

Ja, det var allt för denna gång. Nästa gång ska jag berätta lite om de problem jag var tvungen att lösa innan jag kunde köra i gång med bygget.