Varvet runt (på sätt och vis).

Här har vi då Vilvallen med omgivande ”spenat”.

Men vad menade jag då med ”varvet runt, på sätt och vis”?

Jo, låt oss titta på nästa bild! Här ser vi att de smala sektionerna, till höger om rälsen, är urlyfta…..

… och nerburna i källaren. 

Det handlar om tre sektioner som jag tänker strössla vid samma tillfälle. När dessa är strösslade har all terräng ”hitanför spåret” fått vegetation. Då är jag alltså på sätt och vis ”varvet runt” i lokalen.

Men den sektion vi fokuserar på nu är den nedanstående.

Här ska Vilvallens boningshus och uthus stå.

Men de ska ju inte ”sväva”, har vi fått lära oss. Nej de ska grävas ner till lämpligt djup i backen.

Här är husgrunderna nergrävda. Men hoppsan, det där blev ju alldeles för djupt. Hur gör jag nu? 

(Följande tillvägagångssätt har jag beskrivit tidigare men en repetition skadar ju aldrig.)

Jo,  i varje urgröpning skruvar jag i tre träskruvar i cellplasten. (Se till höger på nedanstående bild.) Om jag nu låter husgrunderna vila mot skruvskallarna kan jag enkelt justera höjd och lutning på husgrunderna. Vattenpasset hjälper mig att få grunderna exakt i våg.

Här är husgrunderna i rätt höjd och lutning och fixerade med lim-indränkt garn som jag petat ner i springan mellan cellplast och husgrund.

Så är det då bara att börja strössla med diverse material. Jag använder Woodlands coarse turf i skogskanterna, och på ängarna statiskt gräs. Mellan de olika strösslingsmomenten tycker jag det är bäst att låta allt torka ordentligt så man inte kladdar till det man nyss gjort. Här blir det alltså en hel del väntetid. 

Väntetiden kan man förstås använda till annat som behöver göras på anläggningen men jag måste erkänna att det arbetssättet inte riktigt passar mig. Jag känner mig okoncentrerad om jag plötsligt ska göra något annat, och att vara effektiv på detta sätt påminner, på ett obehagligt sätt, om lönearbete. Men jag tog mig i alla fall i kragen och målade ån svart i en ”strössel-tork-paus”. Den svarta färgen är ett första provisorium. Bättre vattenyta är planerad till senare.

Den här bilden visar min MJ-kamrat Roger/Forden från Luleå. Han var på tjänsteresa i trakten och dök upp för ett snabb-besök hos mig. 

Min strössling av Vilvallen var just färdig och jag tyckte att det var lämpligt att, till besöket, ta ut sektionerna i stationshuset och testa färgtonen på plats. Färger är knepiga och belysningen skiljer sig åt en del mellan verkstaden och stationshuset. Färgen var väl ”sådär” (återkommer till detta) men jag upptäckte en annan sak. Står inte husen snett trots min noggranna invägning med vattenpass, på en noggrant avvägd yta i verkstaden? 

På med vattenpasset igen. Libellen bekräftar obarmhärtigt min farhåga.

Vad är fel? Sektionen vilar på ramverket och ramverket är i våg. Vi mäter och river oss i huvudena men trots att två av MJ-Sveriges skarpaste (nåja…) hjärnor jobbar för högtryck begriper vi aldrig vad som är fel. Det blir att skära loss husgrunderna och justera skruvarna igen, nu på plats på anläggningen.

Så gick det alltså med min pedagogiska förklaring till hur man väger in husgrunder. Säkrast att göra på plats, tydligen. Inte utan att jag kommer att tänka på en formulering som min gode(?) vän Mölle-Mats tillskriver utvecklare av dataprogram: ”Men bortsett från att det inte fungerar – vad tycker du”?

(Btw är jag väldigt glad att det var Roger och inte Mölle-Mats som blev åsyna vittne till mitt fiasko som husgrunds-avvägare. I så fall hade man väl fått schavottera på Youtube vid det här laget…)

Nåja, här ligger nu i alla fall alla ”hitom.spåret-sektioner” på plats….

Och här ser vi samma område från andra hållet.

Färgtonen, ja…Fibergräset lyser tyvärr betydligt grönare när sektionen ligger på anläggningen än när den ligger på arbetsbordet i källaren. Dessutom gör belysningen att gräsets glittrighet framträder på ett högst oönskat sätt.

På Morshyttandelen har jag justerat färgtonen med hjälp av torrborstning och då försvann även en del glittrighet. Jag läste förresten att Graffen airbrushar allt sitt fibergräs för att få rätt ton och matthet.

Fibergräset är knepigt vad gäller färgen eftersom det tydligen är meningen att man ska blanda två kulörer för att åstadkomma en tredje. Detta har medfört att jag har en hel mängd glasslådor med olika odefinierbara färgblandningar. Puh…Nåja, nu går jag vidare med strösslingen så jag får en helhet att bedöma innan jag börjar justera.

Vi går närmare och tittar lite på Vilvallen.
Här ser vi husen och vi ser också Höksmossån till höger. Även järnvägsbron skymtar mellan björkarna. Vi ser också att sektionen bortom spåret är bortlyft. Där ska smedjan ligga men sektionen är nu i verkstaden för att strösslas. 

Det har redan gått åt många björkar. De 190 jag plockade i höstas kommer inte att räcka så det blir att skörda igen i höst. Jag upptäcker också att jag saknar småbjörkar. Detta går förstås att fixa genom att bryta av stammarna och en del grenar på de stora björkarna. Det vore svårare om det vore tvärt om…

En par flygbilder.
Hur såg det egentligen ut här 1959? Jag minns att huset var bebott på 50-talet men 1959 tror jag att det var öde sedan något år. Gräset bör ha varit vildvuxet och högt. (Mitt högsta fibergräs var 6 mm men jag skulle nog behövt 12 mm på sina ställen.) Ett igenväxt trädgårdsland hade nog varit möjligt att urskilja och äppelträd fanns. De syns till och med på fotot från 1970. Sedan bör det också ha funnits en del föremål såsom brädor, stegar, hinkar, tunnor. Sådant får jag undvika att snöa in på nu när jag har fokus på att strössla all terräng innan sista lördagen i juni. Detaljer, småplock, blommor och diverse justeringar får alltså vänta till hösten.

I och med det här kan jag konstatera att 2/3 av Vilvallen är ”färdigt”. Nu är det Vilvalls-området med smedjan som gäller. Då handlar det om ”luckan” på nedanstående bild.

Nu har jag hållit på att bygga ganska intensivt sedan jul. Jag måste medge att sofflocket ibland är betydligt mera lockande än arbetet med anläggningen. Men då spelar jag upp nedanstående levnadsvisdom och så spottar jag i nävarna igen.