Nya Rossberga - Sista etappen före nyinvigningen/jubileet.

Måndag eftermiddag - en strålande vacker påskhelg går mot sitt slut. I morgon är det vardag igen och nu gäller det att sikta in sig på invigningen av Nya Rossberga/ 60-årsminnet av Ingemar Johanssons VM-seger. Frågan är då hur jag ligger till tidsmässigt med bygget. Nedanstående film är från den 21 september 2017. Där beskriver jag läget inför utbyggnaden.

Dagen efter filminspelningen började arbetet med att riva det som måste bort till förmån för den nya delen. Det var då 653 dagar till den planerade nyinvigningen den 29 juni 2019. Nu är det 68 dagar kvar och man undrar om det blir något Nya Rossberga att inviga.

Någonstans i mitt huvud hade jag förstås hoppats på att ”allt” skulle vara ”färdigt” till detta magiska datum, men det är bara att konstatera att så inte blir fallet. Nej, de flesta hus på min utbyggnad kommer då fortfarande att utgöras av frigolitmockuper men jag hoppas att åtminstone all mark ska vara strösslad.

Varför hinner jag då inte bli ”färdig” på 653 dagar? Det är ju en hel evighet!

Jag skulle vilja påstå att det finns (minst) fyra anledningar.

1  Att bygga ett landskap med verklighetsförebild och scratchbyggda hus är mycket tidskrävande.

2.  Jag ägnar mig  ibland också åt lite annat. Modellbyggandet har förstås inte varit en syssla på heltid, 40 timmar/vecka.

3.  Under resans gång har det dykt upp saker som inte fanns med i planeringen från början. Området mellan Nya Rossberga och den dolda uppställningsbangården tänkte jag  från början bara låta vara ett ödsligt skogsparti. Nu blev det i stället så att Vilvallen, småskolan och Rappens hamnade där, nästan som tre fristående dioramor, vilka slukade många byggtimmar.

4.  Nu står dessutom försommaren för dörren med allehanda sysslor här hemma och med resa såväl till modelltågsmässan i Göteborg som till bankalaset i Skövde. Jag inser därför att jag faktiskt får vara nöjd om jag hinner få all mark ”extensiv-strösslad” till invigningen, sista lördagen i juni.

Invigningen, ja…. Jag har fått en del försynta trevanden från olika håll om möjligheten att delta vid detta "event" men jag tvingas tyvärr meddela att det redan är ”lapp på luckan”. Jag ska här försöka förklara varför:

Sommaren 2017 gjorde jag en serie filmer med rubriken ”Vägval Morshyttan” (finns på Youtube) där jag funderade över olika utbyggnadsscenarier. Mina döttrar ivrade då för alternativet med den relativt stora utbyggnad som jag just håller på att genomföra. Om jag valde det alternativet lovade de att arrangera en invigningsfest, lagom till Ingemar Johansson-jubileet i juni 2019. ”An offer you can´t resist”, så jag gick alltså på deras förslag.

Efterhand började vi diskutera olika fest-varianter. Man kan väl säga att det finns två huvudvarianter: Öppet hus eller en fest för speciellt inbjudna. Öppet hus kändes förstås som den ”generösaste” varianten men den är ju mycket svår att överblicka. I skrivandes stund har jag 516 facebook-vänner varav de flesta är MJ-kamrater… Ja, tänk er själva…!

Vi valde alltså inte öppet hus utan satsade i stället på en fest med inbjudna gäster. Lättare att överblicka och dimensionera och därmed blir också arbetsbelastningen rimligare för döttrarna. Lättare också att styra upp med något så när fasta programpunkter.

Vad har jag då utgått ifrån när jag bjudit in mina gäster?
Jo, på sätt och vis har jag utgått ifrån det svenska sommarvädret. Festen måste ju gå att genomföra även om det blir regn. Därför hyr vi ett partytält från vår lokale uthyrare. Det tält som får rum i vår trädgård rymmer cirka 45 personer. Redan det en ansenlig skara för mina döttrar att ta hand om…  Några släktingar och vänner är självskrivna men resten blir alltså diverse inbjudna MJ-kamrater och deras partners. Hur har jag då valt ut dessa, kanske någon undrar? Jo för att göra det hanterligt har jag resonerat så här: De inbjudna bör vara mångåriga bekanta, vi bör ha haft något projekt vi samarbetat med, vi bör ha hållit fortlöpande kontakt på diverse fora genom åren. Långväga vänner som inte varit hit tidigare har också prioriterats.

Urvalsmetoden kan kanske kännas lite grovt tillyxad och ”orättvis” men jag har gjort så gott jag kunnat och jag beklagar om några känner sig åsidosatta. Till dessa vill jag säga att det kan bli andra tillfällen att komma och inspektera Nya Rossberga.
Men nu tillbaka till arbetet med ”sista etappen”. Här har vi utgångsläget:

Innan jag börjar strösslingen vill jag kolla en grej:

Det forcerade perspektivet är verkligen forcerat. Blåbandslokalen, längst upp på åsen är här i skala 1:145. Mockuperna vid pilen, Östlunds loge och boningshus gör mig dock lite tveksam. I mina ögon ser de liiite för stora ut. ”Gör om, gör rätt” ekar av någon anledning i mina öron.

OK. Två nya mockuper i något mindre skala tillverkades i all hast. 

Nu gäller det att bedöma dem på anläggningen. Här är det verkligen frågan om en subjektiv bedömning av de som är välbekanta med Rossberga-perspektivet. Vilka mockuper ser minst felaktiga ut? Hm… jag får nog ändå vänta med att bestämma mig tills terrängen är strösslad och träd utplacerade.

Nå, terrängen då! Vad ska finnas på de olika markplättarna. Jag har faktiskt en bild från detta område under höskörden, det klassiska året 1959. Huset som skymtar allra längst till vänster i bild är Blåbandslokalen och huset närmast detta är Östlunds boningshus. Att det är vallväxter som skördas närmast i bild är ju ställt utom allt tvivel men hur är det på de andra åkrarna? Den gröna åkern mitt i bild ser ju närmast ”orealistisk” ut…

Den gröna remsan vid hässjans överkant – kan det möjligen vara ett potatisland? Vad säger Bernt, Margareta och Birgitta, om ni läser det här?