Strösslingen påbörjad. Markusbo (nästan) färdigt.

Ett etappmål färdigt:
Markusbo. Eller nästan färdigt som det står i rubriken.
Vad då ”nästan” kanske någon undrar? Jo, det saknas fortfarande många detaljer såsom, cyklar, tunnor, blommor, kärror och människor. Dessutom saknas kontaktledning mellan stolparna.
Nåja, så här ser det i alla fall ut nu.
Vad gäller Markusbo så blir det ganska mycket gissningar. I stort sett har jag utgått ifrån nedanstående fotografier. Modellen blir alltså en sorts ”fritt efter”. 



Här följer ytterligare några bilder på modellen. Eftersom utrymmet är begränsat så är modellen rätt mycket hoptryckt. Det blir alltså en sorts karikatyr av området. Av det första fotot att döma var det rätt lummigt i området. Jag har försökt återge denna lummighet och gett den en ganska djupgrön högsommarton. Färgen är kanske lite ”mustigare” än man är van vid i MJ-sammanhang men jag har inspirerats av Janne Gissberg som inte räds ganska djupa toner i sitt mästerliga landskapsbygge. (Färgen på fotografierna är ett kapitel för sig med olika kameror och olika belysning. En del bilder känns lite väl varma, men de får vara som de är….)

Och här kommer sugtransformatorn.






Markusbo blir liksom ett eget diorama, mellan Morshyttan till höger och den nya, dunkelt upplysta, uppställningsbangården till vänster.

Jag tror att en del av mina följare redan är införstådda med varför Markusbo är av speciellt intresse för mig, men som en service till ”nytillkomna tittare” kommer här en liten resumé.

Utan Markusbo hade jag kanske inte byggt någon anläggning över huvud taget. Nej, utan Markusbo hade jag kanske inte ens funnits. Nu blev det djupt…. Förklaringen finns i följande, drygt fem år gamla,  film.


Ja, den filmen slutade med en cliffhanger. En ledtråd till cliffhangern kan man få av följande bild där ett flygplan svävar ovanför Markusbo.

Här kommer filmen med förklaringen. Av någon outgrundlig data-anledning så funkar inte direktlänken så här blir det att kopiera och klistra in.   https://youtu.be/xIPJxKhPwRM
Historien om Einar Anderssons öde i Italien fångade mig så till den grad att jag hösten 2014 hamnade i den lilla byn Scala, vid Amalfikusten. Utifrån detta besök gjorde jag tre filmer. Den första av filmerna är även den omöjlig att få som direktlänk, men här är adressen: (Man sliter sitt hår...)
 https://youtu.be/78LGIg4ua4c

De andra två länkas däremot direkt här:




Hösten 2017 uppmärksammade man 70-årsminnet av olyckan. Då for jag till Scala igen, utrustad med min videokamera.


Sommaren 2018 fick jag besök av Einar Anderssons son Tord, med hustru Birgitta. I min sista film ser vi hur vi tillsammans besöker Markusbo och vi får höra Tord berätta om hur olyckan påverkade familjen.


Ja, det var Markusbo ur en historisk vinkel. 
Vad gäller modellen så får cyklar, tunnor, blommor, människor och kärror vänta. Det kan också vara praktiskt att vänta med just kontaktledningen tills allt annat är klart. Nej jag vill inte snöa in på detaljerna utan jag vill gå vidare med strösslingen på resten av anläggningen.
Vi säger tillfälligt adjö till Markusbo med denna flygbild, tagen ur en lite annorlunda vinkel.


Tack för att ni tittar!

Kommentarer

  1. Det är helt otroligt vilken skillnad strösslingen gör, tror det har mycket med vem som gör strösslingen också iofs :)

    Blir alltid lika imponerad av slutresultaten och blir grymt sugen att själv börja bygga dioramor.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det tycker jag du ska göra, Oscar! Du måste få uppleva känslan av att pensla på lim på den målade cellplasten och se hur den sedan förändras på ett ögonblick när du strösslar över turfen.

      Radera
  2. Fönstret på Markusbo stämmer inte med fotografiet, men du är kung i eget rike dom har väl bytt fönster på kortet, du har väl tagit det gamla.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Rätt iakttagelse, Leif.
      Det här med epoken vid Markusbo är ju lite knepigt. Huset revs 1958 och borde alltså inte finnas med på min anläggning öht.
      Men om det nu ändå ska vara med så är frågan vilken epok det ska föreställa:
      - När Einar Anderssons far var banvakt?
      - När min morbror var banvakt?
      - Strax innan rivningen 1958?

      1958-varianten går som synes bort. Jag kör någon av de äldre varianterna så att jag kan ha ett mera passande fönster.

      Radera
  3. Be inte om ursäkt för mörkare, djupa och varma färgtoner Sture. Det gör det bara mer realistiskt, som en het svensk sommardag och inte vilken dag som helst utan självaste världsmästarparet i getingsommaren 1959. Bra gjort, snyggt som tusan Sture.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Utan självaste världsmästardagen ska det vara.

      Radera
    2. Vad gäller den mörka färgtonen, Stehn, så är jag helt inne på din linje. Men läser man vad som finns skrivet om detta så rekommenderas ofta återhållna färger. Jag vill också ha återhållna färger, dvs inte "grälla", men jag vill gärna ha en något djup färgton. Jag vill inte kritisera mina MJ-kolleger men man jag ser ibland anläggningar där jag tycker färgtonen känns lite för "tunn". Janne Gissberg räds däremot inte att använda mustiga färger.

      Radera
  4. Om man nu bortser från den där alldeles för snäva S-kurvan, så blev dit himlans fint med de schratchbyggda husen i det väl modellerade landskapet - som vanligt frestas jag att säga.
    Men en liten detalj i landskapet som jag tror skulle kunna förädlas till det bättre slår mig när jag jämför scenariot med förebilds-bilderna. Det gäller det "brädspill" som ligger längs banvallen på fotot, som i mina ögon ser ut som typiska uttjänta slipers som bytts ut och bara slängts åt sidan "så länge". Sådana var ju kreosot-impregnerade från begynnelsen, och brukade ha en brunsvart ton som de nog bibehöll i viss mån hela sin livstid, de antog inte den grå ton som t ex omålade fasadbrädor fick med tiden.
    Jag körde bort ett antal ruttna slipers, som nog först tjänat på Möllebanan och sedan "råkade" flytta in i min trädgård året efter banans upprivning och där legat delvis under jord i ett halvsekel till. Riktigt så illa åtgångna var kanske inte de slipers som byttes ut på järnvägen vid Markusbo, men färgen borde nog vara något åt det hållet.
    Någon bild på dem kan jag ju inte lägga till här i din blogg, så den får du på Fejjan i stället.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Sade han, från djupet av sin fåtölj.... ;-)

      Radera
  5. Fantastiskt vilken skillnad det blev. Jag tycker att den mustiga färgen gör sig riktigt bra och att den återspeglar verkligheten i det geografiska område som du avbildar. Just så frodigt är ogräset under högsommaren i den delen av Sverige. Bra gjort Sture.

    /Jan

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, strösslingen är rena trolleriet. Nu är det bara resten av anläggningen kvar....

      Radera
  6. Snyggt som vanligt Sture,,, brukar se ut så där om det är lite "frodig"backe/jord...syns även på bilderna att det växte ganska bra på den platsen
    trots att dom nu är i svartvitt...


    Roger/Forden

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, så tolkar även jag bilden. Dessutom har jag strövat i området nyligen och trots att det förstås var annorlunda när det var bebyggt så anar man att naturen är av den frodiga typen.

      Radera
  7. En njutning för ögat som sagt, och speciellt husen! Jag gillar också den ganska enkla men effektiva granbemängda bakgrunden med det djup det skapar i flera kulörskilda lager och att du lyckas få fram så bra perspektiv och avstånd med hjälp av det! Extra plus för att det är en tidsspegel av en flydd verklighet!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för det! :-)
      Kul att du uppskattar bakgrunden. Bakgrunden ska ju vara just en bakgrund och jag är därför återhållsam med detaljeringen där.

      Radera
  8. Sture! Vad jag kan bedöma så har Du överträffat dig själv! Vågar man ana fortsättningen...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jodå, Staffan, nog blir det en fortsättning. Men delar av den blir nog lite extensivare återgiven än Markusbo. Markusbo har ju en speciell plats i mitt hjärta....

      Radera
  9. Det har blivit fantastiskt som vanligt Sture.

    SvaraRadera
  10. Även jag gillar det jag ser. Du "tuffar på" som vanligt och lämnar inte mycket åt slumpen. Du har säkert avhandlat området kontaktledningstolpar tidigare men jag är nyfiken på vilka du använder. Letar själv efter snygga stolpar som skulle passa, eller t.o.m. tillverka egna, trots att jag har väldigt svårt att tro jag skulle mäkta med det utan en 3D skrivare. Köpte en "svensk" Jeco-stolpe för att kolla närmare på mått och utseende, men den är aningen för grov tycker jag.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Mina kontaktledningsstolpar är Jecos gamla av vitmetall. Sugtransformatorn är från Entec. Man kan väl säga att Entec är outstanding men Jeco är ett budgetalternativ.

      Radera
  11. Snyggt och välbyggt som vanligt. Suget ökar mera att gå ut till magasinet och fortsätta med sitt eget byggande ett par timmar/ Tack sture.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, kör på bara! Det gäller att komma in i en positiv spiral. :-)

      Radera
  12. Hoppas det bara är tills alla små detaljer är fixade som det stora trädet inte är på plats, så som det varit på alla bilder du visat därifrån hittills.
    Å vilken skillnad det gör med strösslingen!! Gott!! :-))

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det här med träd är alltid intressant. De tar ju sådan plats.... Men som du vet är jag rätt "flexibel" så det ska nog ordna sig när jag lägger sista handen vid sektionen.

      Radera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

En förebildsbyggares vedermödor...

Ofrivillig utflykt i det gröna med en Rover 90

Ett freudianskt felbygge?