Äntligen – en färdig Blåbandslokal.

 

Högt uppe på Rossbergs-åsen avtecknar sig  Blåbandslokalen mot en molnfri himmel.

Den gamla folkrörelselokalen sträcker sig högst av alla Rossbergas byggnader och med sin placering och krenelering är den ett blickfång i byn. 

När jag började bygget av Nya Rossberga siktade jag på att avbilda just ovanstående vy, men det visade sig omöjligt. Varför det, då? Jo, på fotografiet betraktar man huset snett underifrån men på anläggningen kommer huset att betraktas som på bilden nedan, snett ovanifrån. Då kommer huset alltså att avteckna sig mot de fjärran skogarna i stället för mot himlen. Tyvärr blir då inte intrycket av Blåbandslokalen lika imponerande på anläggningen som i verkligheten, men det är bara att gilla läget. Man får återigen damma av det gamla Rossberga-ordspråket: ”Får man inte den man älskar får man älska den man får”.
(Förvisso skulle man kunna fixa det hela genom att låta anläggningen bli två meter hög men det skulle tyvärr medföra vissa andra nackdelar..)

På anläggningsbilden är Blåbandslokalen ännu i mockupstadiet. På nästa bild ser vi mockupen bredvid den färdiga modellen. (Mockupen till höger, är det väl bäst att jag påpekar…) Mockupen har tjänat anläggningen väl i tre år men bredvid den färdiga modellen tycker i alla fall jag att den ser ganska enkel ut. Detta trots att även den ”färdiga” modellen innehåller många förenklingar.

Förenklingarna av modellen har bland annat att göra med att den är byggd i rätt liten skala, 1:145. Litenhetan framgår kanske av ett par detaljbilder. På bilden här ser vi det karaktäristiska spetsiga fönsterfodret. I stället för att pilla med tunna lister ritade jag först upp hela fodret i hanterbar skala på ett papper. Sedan skannade jag ritningen och ändrade bildstorleken. Därefter skrev jag ut de förminskade fodren på matt fotopapper och skar ut dem med skalpell.

Fönstren till tornet ritade jag med dragstift på overheadplast. Rätt pilligt, måste jag säga.

Jag beundrar N-skalerallarna som hela tiden arbetar i skala 1:160 och åstadkommer fantastiska modeller. Och Tommie Eriksson och hans gäng som bygger hela Lindesberg i skala 1:220!

Anledningen till att jag bygger Blåbandslokalen i skala 1:145 är att den ska se ut att ligga långt bort från betraktaren, så kallat forcerat perspektiv. På kartan här under ser vi att det tänkta betraktningsavståndet på anläggningen är 342 meter.  Detta gör att man kan kosta på sig en del förenklingar eftersom många smådetaljer blir omöjliga att se på det avståndet.

En detalj som måste förenklas är förstås tornets spira, som vi ser här bakom TV-antennen.

Så här blev den i modell. Trots att texten på plåtskylten förstås är omöjlig att uppfatta på anläggningen kunde jag inte motstå att skriva ut den ifrån datorn.

”RBF 1908” ska uttydas Rossberga BlåbandsFörening och att byggnaden invigdes 1908. Detta var mitt i folkrörelseepoken och medlemsantalet var imponerande, som man ser på detta foto som kan misstänkas vara från invigningen.

Modellen är alltså ett försök till rekonstruktion av hur huset såg ut 1959. Om vi jämför nästa bild med den föregående kan vi konstatera att det har kommit upp dekorationslister på gaveln och att plåttaket är utbytt mot tegel.

Nu något annat.

I min förra rapport visade jag nedanstående bild. Jag påpekade att sektionsskarven vid ån märktes väldigt tydligt men att jag inte tänkte bry mig om detta förrän vid slutfinishen av terrängen.

Men varje gång jag kom ut till anläggningen irriterade jag mig på skarven och beslöt att peta i lite ludd i skarven redan nu. Det tog nog inte mer än fem minuter. Knappast något att skjuta på, med andra ord…
För att påminna om att mitt landskap också innehåller en järnväg körde jag fram ett tåg, på väg från Horndal till Näs.

Och så lät jag Einar Andersson och farsan kolla om man fångat något i viltfällan. Märkligt nog hittade jag direkt ett par preiserfigurer som inte åbäkade sig alltför mycket.

Ja, det var det hela för denna gång. Nästa projekt blir den gård som i min begreppsvärd kallas för Ekendahls. Till det lilla huset till vänster flyttade familjen Bylén när farsan var i späd ålder. I huset fanns två lägenheter och man hyrde den högra.  De bodde där till 1924 då flyttlasset gick till Morshyttan. I det stora huset bodde familjen Gustavsson  och på bilden har folket från de olika familjerna radat upp sig för fotografen.  Det stora huset har en intressant utformning med vinklar och vrår och en sorts ”nacke” på vinkelbyggnadens taknock. Dåtidens husbyggare hade inte en tanke på vilka problem detta skulle vålla en stackars framtida modellbyggare. Nåja, bara att vässa styrénkniven igen, alltså!