Trevligt besök med överraskning i Morshyttan/Rossberga

 

Efter mitt förra inlägg där jag berättade min utflykt till Lästommen med farsan, undrade en hobbykamrat om farsan hann se något av anläggningen Morshyttan-Rossberga innan han gick ur tiden. Visst, han var hit många gånger. Från 1995, när bygget av min hobbylokal började, till dess att han lämnade oss på sin nittioettårsdag 2005.

En av de sista gångerna farsan var hit var när jag bjöd Horndals PRO på en visning den 2 augusti 2004. Vid den tiden hade jag skulpterat landskapet och tillverkat alla husmockuper så att man lätt kunde orientera sig mot förebilden. Bilden på den stora gruppen är från detta tillfälle. Farsan är dock inte med på gruppbilden, eftersom han vid det laget fått problem med att gå och stå. Vid fototillfället satt han därför på den anslutande uteplatsen med en kopp kaffe.

Men på den andra bilden finns han med. Den är tagen sommaren 1997. Då hade jag knappast kommit igång med landskapsbygget, men hobbylokalen, en modell på 26 kvadratmeter av Morshyttans station, stod klar i trädgården. Farsan tyckte att lokalen i sig var kul att visa upp så han tog ibland med sig bekanta från trakten på utflykt hit för att visa huset. På bilden här nedan ser vi honom längst till vänster.

Övriga personer är väl okända för de flesta läsare av den här bloggen men mannen i uniform är kanske av intresse. Han hette Arne Åberg och var stins i Morshyttan 1948 till 1962. När jag kom till Hedemora 1988 visste jag att han var bosatt här i stan sedan många år. Jag tog kontakt med honom och vi gjorde tillsammans flera järnvägs-arkeologiska utflykter till Morshyttan.

När så farsan hade påannonserat att han skulle komma hit med ett gäng gamla ortsbor fick jag en idé. Eftersom jag visste att Arne Åberg kände alla som skulle komma ringde jag honom och undrade om han också skulle vilja komma, och dyka upp som hemlig gäst. Jodå, det nappade han på och lovade infinna sig.

När jag lagt på luren slogs jag av en tanke: Tänk om han skulle kunna ta på sig sin gamla uniform och stiga ut från ”sitt” gamla stationshus när gästerna kommit. Men skulle jag våga be honom? Han kanske skulle tycka att jag försökte driva med honom? Dessutom hade jag nog fortfarande kvar lite respekt för honom sedan barndomen. Stinsen var ju inte riktigt vem som helst och Arne hade en sorts naturlig pondus…

Jag slet med frågan och kunde inte riktigt bestämma mig. När det var ett par dagar kvar till det planerade besöket ringde jag för att påminna honom att han lovat att dyka upp. Jag hann inte säga många ord förrän Arne sa:
- Du, jag har kommit på en idé! Hur tycker du det skulle vara om jag rotar fram min gamla uniform och kliver ut ur stationshuset när gästerna kommer?
Gissa att jag tappade hakan! Snacka om att han hade barnasinnet kvar och var villig att bjuda på sig själv!

Allt funkade. När gästerna kommit och stod och stod en bit ifrån stationshuset och tittade, dunkade min brorsa i väggen som signal. Dörren öppnas och ut stiger Arne i välpressad uniform och en signalstav i näven. Det var som om tiden stått stilla sedan femtiotalet. Han blev omedelbart igenkänd och nu var det gästernas tur att tappa hakan.

Det här var tidernas entré, åtminstone i vår trädgård. Den efterföljande fikastunden blev förstås mycket uppsluppen med många anekdoter från det gamla Morshyttan och Arne var förstås dagens huvudperson.