Gör om, gör rätt!

När ska man gilla läget och när ska man göra om?

Min första tumregel är att man åtminstone ska vänta någon dag med att fatta beslutet. Kanske måste man bara vänja ögat, så att säga.

För mig gällde det senast Östlunds havreåker. Så här såg den ut i förra uppdateringen.

Hur tänkte jag då här?

Jo, jag tittade på följande bild.

Vid höskörden har havren just fått ax. På detta, lite bleka foto, är färgen grön med dragning åt blått. Jag ska alltså välja en färg på fibergräset som liknar färgen på fotot, men den ska vara lite mustigare. Det låter ju inte så svårt, eller…?

Vilka fibergräsfärger har jag då att välja på? Jo, de här:

Rätt märkliga och grälla färger, tycker jag. Men Noch har tydligen tänkt att man ska blanda färgerna för att få önskad kulör. Se exemplen till vänster på följande bild.

Påminner lite om det här:

Pluspoäng till den som kan säga vad drinken heter.

Nåja, visst det går att blanda två hiskeliga nyanser så det ser skapligt ut, till exempel så här. (Jag vill reservera mig vad gäller färgerna på alla bilder. Både kameraautomatiken och skärmens färgåtergivning kan leda bort från den verkliga färgen på anläggningen.)

Hur som helst tycker jag systemet är onödigt komplicerat. Ta till exempel det här:

”Meadow, just before cutting” betyder så vitt jag kan förstå ”äng, strax innan slåtter”. Knappast en direkt ovanlig typ av vegetation. Men varför ska jag hålla på att blanda den av fyra olika kulörer? Den skulle ju kunna vara färdigblandad från början.

Till saken nu då – gjorde jag om Östlunds havreåker eller inte?

Nja, vänta ett ögonblick! Det finns en sak till jag skulle vilja ta upp, nämligen gräsfibrernas längd. Vi kikar på Nochs schema igen. Här ser vi att fibrerna finns i tre längder, 2.5, 5 och 6 mm. (Och numera finns visst också 12 mm.) Men alla färger finns tydligen inte i alla längder. Mycket att hålla reda på här…

Östlunds havreåker ligger en bra bit in på anläggningen så med mitt forcerade perspektiv bör skalan där vara något mindre än 1:100. Att då välja 5 eller 6 mm till den relativt nysådda havreåkern trodde jag skulle bli för långt. Nej, här skulle 2.5 mm passa bäst. Det skulle då motsvara havrestrån med en längd av drygt 25 cm. Detta tycker jag styrks om man tittar på området längst ner till vänster på havreåkern. Jämför med den harvade åkern bredvid.

Och kulören, då?
Jag utgick från gräset jag applicerat i Markusbo. Där hade jag använt ett recept som jag nu tyvärr har glömt var jag hittade. Det bestod av kulörerna Summer Meadow och Mars Green som syns på bilden här nedan. Summer Meadow är den grälla och  Mars Green är den lilla kvarvarande skvätten i burken till vänster. 

Alltså mixade jag dessa 2.5 mm-fibrer och resultatet blev som nedan. Rätt OK tyckte jag (då).

Men utströsslat på Östlunds åker såg det alltså ut som nedan. Jag började tveka. Ser detta verkligen ut som en havreåker? Och då ska ni veta att det här är ett ovanligt fall så till vida att det faktiskt ser bättre ut på bild än i verkligheten på anläggningen. På bilden kan man ju faktiskt ana att det handlar om lite längre typ av grässtrån men det syns inte på anläggningen.

Ju mera jag tittadepå anläggningen desto mer tyckte jag att havreåkern såg ut som en mycket välklippt gräsmatta. 😟 Det framskymtade också att vissa MJ-kolleger inte heller var helt imponerade av havreåkern. Min modellbilsbyggande kompis Johan skrev i en bloggkommentar att ”här har nog inte bonden haft nån koll på sina fröpåsar”.

Och efter att ha sett åkern irl kommenterade min vän(?) Mölle-Mats det hela så här (när han hunnit utom räckhåll på nätet, förstås…): ”Fint klippt fairway - t o m jag skulle klara av att hitta mina förlupna "hökägg" på den”! Jag tolkade hans ovanligt finkänsliga formulering som att han tyckte att en havreåker borde ha något längre strån och kanske vara något mindre grön.

Nu kanske man börjar ana att jag valde att göra om för att om möjligt få det rätt. För det första ville jag ha längre strån och så ville jag ha färgen mindre golfbanegrön. Vad hade jag då i mitt gräsförråd?

Jo, det blev 6 mm Wild Grass, 7101 beige som jag blandade med 7102 light green.

Men stopp, hallå där! Måste jag då slipa bort det gamla gräset eller spackla ytan innan jag applicerar den nya blandningen? Inte alls, jag bara penslar på vitlim på det gamla gräset, sticker i en nål i limmet, kopplar i klämman och startar strösslingen. Vitlimspåstrykningen och strösslingen tog säkert inte ens tio minuter sammanlagt. Sedan var det bara att låta det torka och därefter köra över ytan med dammsugaren, och här ser vi resultatet:

Men vänta nu, det där ser ju ut som ett höstfält, moget att skörda!!!

Här spelar kameran oss ett spratt igen. På något sätt luras kamerans färgautomatik av det stora gröna fältet i bildens mitt och ändrar det helt plötsligt till brungult. Om jag i stället tar en ny bild på lite håll och delförstorar den så blir färgen mera riktig. Så här:

Ja, nu är jag hyfsat nöjd. Det här är ett exempel på min tes att ibland måste man accentuera (fuska) för att upplevelsen ska bli som man önskar. En havreåker, som en (illasinnad) betraktare av anläggningen upplever som en nyklippt golfbana är ju inte bra, även om havren har skalenlig längd.

En stor fördel med fibergräset är alltså att det går lätt att ändra, som jag gjorde här. Annars är själva systemet rätt krångligt och oöverskådligt tycker jag. Den här tekniken med att blanda flera hiskeliga kulörer för att få till en rimlig känns som att gå över ån efter vatten. För mig har den resulterat i en hel mängd glassburkar med olika kulörer och fiberlängder där jag till slut inte har en aning om vad som innehåller vad. Nu väntar jag mig, ”från fåtöljernas djup” en mängd goda råd om att jag skulle gjort så och så och att jag skulle ha valt andra fabrikat än Noch, o.s.v. Och visst, visst, jag vet själv efteråt hur jag skulle ha gjort och jag vet att det finns andra fabrikat. Men Noch Grassmaster har ju blivit lite av ”formulär 1a” vad det gäller statiskt gräs och jag tycker det är synd om krångligheten avskräcker folk från att använda fibergräs. För trots all krånglighet anser jag att fibergräs är en fantastisk uppfinning som kan bli mycket bra, bara man får till kulörerna. Jag saknar verkligen inte målat sågspån, veckiga landskapsmattor eller terpentinberusande teddytygsfärgning.

Färger på anläggningen är minsann ett kapitel för sig och det är även färger i verkligheten. Se bara på den här minst sagt vårgröna häck jag passerar på mina promenader. Den här färgen på en anläggning skulle ju direkt klassas som ”orealistisk”

Och så en bild på gräsmattan utanför vår källarnedfart. Till vänster har vi  spirande gräs och till höger mossa. Men i mitten har vi ett stråk helt utan grönska. Vad är då det? 

Jo, det är ”suckarnas gång” mellan stationshuset och källarverkstaden där jag traskar fram och tillbaka när jag sysslar med det ändlösa projektet ”gör om, gör rätt”. (Som modellbyggare bör man förstås tänka på att markvegetation kan se ut även så här.)

Men nu är det färdigtraskat för några dagar för i morgon bitti sätter jag mig på tåget till Modelltågsmässan i Göteborg. 

Hoppas vi ses där.

O

Men det är inte bara mässan jag ser fram emot. Rapporterna från kamraterna "söder om garnridån" brukar ofta handla om det milda klimatet därstädes. Där är alltid våren tidig, solen skiner  och vindarna är smeksamma och ljumma. Annat än här uppe på den ständigt snöstormiga tajgan. Inför den här resan blir det alltså att rota fram solglasögon, skyddsfaktorer och shorts . 
Men man kanske ändå ska kolla vad SMHI säger?

Nej, det där var väl inte så imponerande helgväder. Bekräftar snarare mina bergslagsfördomar om västkusten. Regn alla tre dagarna. Det får nog bli fodrade gummistövlar, oljeställ och sydväst .

Men trots allt....