Från Lilla London, åter till Nya Rossberga

Två metropoler under loppet av en vecka, alltså…

Resan till Modelltågsmässan i Göteborg var väldigt lyckad. Mycket sevärt på mässan och trevligt umgänge med kamrater. Jag hade sett fram emot att träffa även Mölle-Mats men han låg däckad i influensa och fick tyvärr lämna WO.

Tillbaka i den småskaliga metropolen måste man nu försöka erinra sig vad man höll på med innan man for.

Jo, så här såg det ut. Östlundssektionen uppe till höger är alltså ”färdig”.

Nästa steg, då?

Jo, som synes av följande bild är det tre sektioner kvar att strössla.

Då gäller det att bestämma vilken jag ska börja med av dessa tre. Den här gången beslöt jag att ta ett samlat grepp.

Alla sektionerna nedburna i verkstaden på en gång alltså. Innan gräsströsslingen finns det en del saker som måste göras på alla tre sektionerna. Stenar ska placeras ut, buskar planteras och jag måste komplettera en del grusning av vägar och gårdsplaner. Dessutom måste vissa terrängformationer justeras. Det är minsann inte ”bara” att vara modellbyggare…

En karaktäristisk del av Rossberga är den grusgrop som schaktades ut ur åsen, mitt i byn, på femtiotalet. Den bara måste finnas med, känns det som. Fast jag vet inte riktigt hur jag ska kunna åstadkomma detta på ett trovärdigt sätt.  ☹

Ett råd man får ibland i MJ-litteratur är att det kan vara bättre att helt enkelt strunta i en komponent än att gestalta den på ett ”konstigt” sätt. Hm... jag undrar om grusgropen är en sådan komponent? Den ska alltså ligga dikt an mot bakväggen och det kan vara svårt att få det att se trovärdigt ut. Här är i alla fall grusgropen, nygrusad men än så länge i avsaknad små-sly.

Grusgropen ligger alldeles invid Blåbandslokalen i Rossberga. Där bodde min jämngamle kompis Leif Bolin vars pappa Uno var vaktmästare därstädes. Uno skaffade en gammal utrangerad bil till Leif och hans syster att leka med. Bilen ställdes upp på tomten mellan Blåbandslokalen och grusgropen och blev givetvis en mycket populär ”lekstuga” för oss ungar.

Det forcerade perspektivet på min anläggning gör att jag bygger Blåbandslokalen i (ungefär) skala 1:145. En bil i N-skala skulle alltså kunna funka för att gestalta bilen. Jag minns inte vad det var för fabrikat på originalet men jag minns att den var ganska liten och av den typ som jag idag skulle kalla ”förkrigsmodell”. När jag efterlyste en sådan på fejjan fick jag napp av min vän(?) Mölle-Mats. Han hade en Opel Olympia av 1938 års modell som kanske skulle kunna passa. 

Olympian var nog numret större än originalbilen men det passar ju i så fall bra mot skala 1:145. I väntan på försändelse från Mats har jag här ställt upp en annan N-skalebil av okänt märke för att illustrera vad jag just talade om.

Min kompis Leif, ja. Vi gillade båda att experimentera med diverse saker. Vi byggde kojor och lådbilar där vi installerade mängder av elektriska finesser. Vi upptäckte också att om vi gick upp på övervåningen i respektive hem fick vi fri sikt så att vi kunde blinka med ficklampor till varandra på kvällarna. Periodvis hade Handlar-Sven en strykande åtgång på ficklampsbatterier.

Vi testade också att tillverka de klassiska och klimatsmarta ”burk-telefonerna” med ett snöre emellan. Hur lång räckvidd hade dessa, undrade vi. Problemet var att om man stod för långt ifrån varandra så sackade snöret ned och tog i marken och då stoppades ljudvågorna.

Då kom vi på en idé: Om man ställde sig på krönen, på var sin sida om grusgropen så kunde snöret sacka ner utan att ta i marken, enligt följande bild. 

Men var får man tag i ett så långt snöre? Jo, Thilas järnhandel i Horndal hade ett tunt papperssnöre på rulle som skulle kunna funka. Med gemensamma ekonomiska ansträngningar (förmodligen letande av pantflaskor) lyckades vi skrapa ihop till en sådan snörrulle. Spänningen var stor när vi rullade ut snöret och klättrade upp till våra respektive krön. Skulle snöret hålla för påfrestningen och skulle ljudet gå fram? 

Jodå, snöret höll, men den andra frågan är lite svårare att svara på. Jag minns att det blåste en del den där dagen och varje vindpust  som slet i snöret hördes MYCKET tydligt i burken. I vindbyarna tyckte jag mig ibland även urskilja Leifs röst men eventuellt får vi föra upp det ljudet på inbillningens konto.

Jag borde förstås försöka gestalta den där situationen, men två små pojkar i skala 1:160, en dryg meter in på anläggningen blir nog svåra att urskilja. Och snöret skulle behöva vara av max ett hårstrås grovlek. Jag tror det får vara.

Ficklampsblinkning och burktelefoner. Barndomens hitech vad gällde telecom. Hade det varit idag hade vi väl suttit och pillat på en app i stället för att rusa upp och ner för slänterna i en grusgrop. (Det där var en s.k. 3G-kommentar = Grinig Gammal Gubbe.😟)

Några år senare var det mopeder och kameror som gällde. Här testar vi kamerans självutlösare på vägen upp mot Rappens.. 

Nå, tillbaka till anläggningsbygget. Jag känner att jag velar om vad jag ska använda de olika åkerlapparna till. Risken är överhängande att det blir ett överskott av slåtterängar i Nya Rossberga.

Nya Rossberga är ju till vissa delar ett fantasilandskap och jag märker att min fantasi kunde vara bättre. Det var mycket enklare när jag byggde Lilla Morshyttan för då kunde jag helt enkelt ta reda på hur det såg ut och bygga därefter. Nu tvekar jag om terrängformer, vart vägarna ska leda och vilka komponenter som ska finnas med/uteslutas. Min ambition är att anläggningen ska vara ”visningsbar” den 29 juni och då måste jag helt enkelt spara en del detaljarbete till framtiden.  Men vad ska jag hoppa över?   En hel del tid går åt till att riva sig i huvudet, så att säga.

Jag konstaterar också att det fram till hösten kommer att vara brist på lövträd. Av förra höstens 190 häckspireor är nu detta kvar och då känns det ändå glest med lövträd på min utbyggnad. Det får bli minst 190 ytterligare till hösten.

Granarna tror jag däremot kommer att räcka till. Så här ser det ut i mitt granförråd. Garnar är mycket lättare att förvara än spireaträd., som synes.

Ja, det var veckans rapport. Det är många terräng- och vegetationsdetaljer som måste fixas innan jag börjar med ”stor-strösslingen”, men förr eller senare så…

En tidig tillönskan om en trevlig helg till er alla!