Stilla flyter surdegen

Ständigt dessa surdegar…

I ett tidigare avsnitt skrev jag om ”surdegar”. Jag avsåg alltså moment som man inte riktigt hade funderat ut hur man skulle angripa och därför låg som ett irritationsmoment i bakhuvudet. Som exempel nämnde jag de två broar som måste finnas på anläggningen. Det finns även degar som är så sura att man helt enkelt tryckt ner dem under ytan ett längre tag, men förr eller senare flyter de upp. Dagens avsnitt handlar om en sådan surdeg.

Men först några praktiska iakttagelser. Som jag tidigare berättat försöker jag undvika damm-alstrande aktiviteter såsom slipning och sågning i stationshuset. Som tur är har jag en verkstad i boningshusets källare där jag kan hålla på med sådant. När jag sysslar med stora infrastrukturella moment på anläggning kan det därför bli många turer fram och tillbaka genom trädgården.  Vintertid kan därför gångvägen efter ett tag att se ut så här:

Rena isbanan, med andra ord. Nu gäller det att välja rätt utrustning:

Men jag kan ju inte gå med broddar på golvmattan i stationshuset. Nej, broddstövlarna får stå på en bit spånskiva innanför dörren och så sätter jag på mig ett par tofflor.

Det gäller då att man kommit ihåg allt man skulle ha med sig ut, så att man slipper ta av sig tofflorna igen, kränga på sig broddstövlarna, hascha igenom trädgården via isgatan till huset, hämta det man ska ha, hascha tillbaka till stationshuset, av med broddstövlarna och på med tofflorna igen. Ibland stöter man på människor som förespråkar tillbringandet av vintrarna i Spanien och Thailand. Jag brukar då alltid dra en lans för tjusningen att bo i ett land med ordentliga årstider. Det finns dock tillfällen då min årstidsförtjusning är något begränsad….😒

Nå, hur var det nu med den här flytande surdegen?

Jo, det handlar om ån som flyter genom Nya Rossberga, turkosmarkerad på bilden nedan.

I och med att jag började fundera på bro-surdegarna började jag också fundera på själva ån. När jag grovskulpterade landskapet gjorde jag, utan att tänka för mycket, ån som en integrerad del av landskapssektionerna. Den följer alltså med när jag lyfter ur sektionerna. 

Inte bra….  Det försvårade det kommande bro-arbetet. Gör om, gör rätt! Efter en del grubblande kom jag på en annan idé. Jag beslöt att försöka göra ån som en fast del av anläggningen, oberoende av landskapssektionerna, på samma sätt som järnvägen.

Bara att spotta i nävarna! Ur med sektionerna och skär bort cellplast-ån.

Här ligger de bortskurna å-bitarna.

Den nya ån ska tillverkas av 10 mm spånskiva som redan finns i uthuset. På med broddarna igen. Skivan är alltför bänglig för att tråcklas in i källaren för sågning. För att få till en hanterligare bit blev det därför friluftssågning på isunderlag i det bleka gryningsljuset. Det är väl knappast den här bilden folk ser för sin inre syn när man berättar att man bygger en modelljärnväg…

De gamla cellplastbitarna används som mall när jag ritar upp en ny å på spånskivan. Sedan är det bara att ta fram den elektriska sticksågen.

Spånskivebitarna ligger färdigsågade på bordet i stationshuset.

Men än är det inte färdigsågat. På med broddarna och iväg till verkstaden igen. Nu behövs det ytterligare virke av olika dimensioner till monteringen av spånskive-ån.

Spånskivans ovansida ska alltså bli åns vattenyta. För att få rätt höjd monteras spånskive-ån på måttanpassade ståndare, på samma sätt som rälsunderlaget monterades tidigare. 

(När jag visar bilder på anläggningens grovt tillyxade underrede med ohyvlade bräder, diverse löst hängande sladdar och lappverk av smulig frigolit så rodnar jag lite. Liknande bilder från MJ-kolleger visar ofta välstädade rum med noggrant tillsågade underreden och prydligt upphäftade kablar. Varför ser det då inte så ut hos mig? Tja, för det första är det väl en (an)läggningsfråga. Jag är ivrig att komma vidare, helt enkelt. För det andra ”skissar” jag fram min anläggning med en hel del ändringar under resans gång. Jag bryr mig då inte om att lägga krut på att det ska se snyggt ut under ytan eftersom jag ändå ibland  blir tvungen att riva upp och göra om.)

Ja, här ser vi nu Årängs/Täft/Höksmossån slingra sig hela vägen från källorna vid väggen till inloppet vid sargen. Nu har jag äntligen lite fastare vatten att stå på.

Så ska landskapssektionerna anslutas till den nya vattenytan. Hur löser jag då detta?

Jo, sektionerna vilar, precis som tidigare, mot ramverket, se nedersta pilen! Sektionerna har jag utformat så att de får en ”överläpp” som skjuter ut en bit över ”vattenytan”. Övergången mellan landskap och vattenyta kommer givetvis att förfinas så småningom.

Här har vi hela härligheten på plats. Alla landskapssektioner är nu lätt urlyftbara för vidare åtgärder i verkstaden.

Efter ytterligare lite justeringar blir det så dags att ta itu med de broar som nu fått fast vatten under fötterna. Först järnvägsbron över Höksmossån.

Och så landsvägsbron över Årängsån nere vid kvarnen.

Och under detta projekt har isgatan från första bilden förvandlats till ett rejält vinterlandskap. Jag kan nu, i alla fall temporärt, ställa undan broddskorna.