Bara för märklinister, nästan….

Problemet att få till en snygg järnvägsövergång tror jag många trerälsare brottats med. Då och då dyker frågan upp på fora och fejja med många tänkvärda och fiffiga lösningar. Jag tänker nu dra mitt strå till stacken och presentera min idé, avsedd för k-räls.

Järnvägsövergångarna på min anläggning är alla från 1959 och alltså av den gamla varianten med plankor. Jag vill också minnas att de var kreosotbehandlade och därför, åtminstone till en början, ganska svarta.

På Morshyttandelen finns övergångar vid stationen och på två ställen ute på linjen.

Här har vi en övergång vid stationen. Färgen ska föreställa ”grånat solblekt kreosot-trä”.

”Plankorna” är gjorda av mönstrat Evergreen-ark”.  Mittledarströmmen går via en bit pianotråd som ligger på Evergreen-arket och sticker ner genom banvallen där den ansluts till körströmmen. Jag kan väl inte påstå att jag är nöjd med resultatet. Pianotråden verkar rätt överdimensionerad och plankorna ser helt enkelt ut som… ja, ett Evergreen-ark. Jag skulle kanske kunna fixa till det lite bättre med annan målning, men det får bli en annan gång.

Till nästa övergång har jag använt lösvirke. Mittledaren är en planka jag tillverkat av mittledaren till en m-rälsbit. Den är ju redan svart. Jag tycker den ser betydligt bättre ut än Evergreen-arket men plankorna är lite väl breda. 

Jag minns att det var krångligt att passa in och limma övergångarna på plats. Min strävan nu är att göra en enkel variant av övergång som bara är att lägga på plats och sedan förse med en smäcker mittledare. Plankorna ska vara lösvirke av rimliga dimensioner och alltså inte av typen ”ark”. Då ska vi se hur jag lyckas med det.

Arbetet börjar, bekvämt sittande vid verkstadens arbetsbord, med att utgå ifrån en bit k-räls. Jag använder rälsbiten som mall och ritar upp den på ett millimeterpapper.

Hur långt är det mellan rälens insida och sliperns punktkontakt. Här pekar skjutmåttet på 5.49 mm MEN då har jag lämnat cirka 1 mm utrymme till hjulflänsen. Den sektion som ska ligga mellan räl och punktkontakt blir alltså 5.5 mm.

På mallen ritar jag in avgränsande linjer på 5.5 mm. Sedan klistrar jag dubbelhäftande tejp över mallen och lägger dit två stycken styrenlister, 0.5 x 1.5 mm. Dessa lister ska fungera som perrongsektionernas underlag och placeras alltså så att de kommer att ligga mellan sliprarna. 

På listerna klistrar jag sedan på ”styrénbrädor” utefter avgränsningslinjerna så att de båda sektionerna blir 5.5 mm. (Kniven har jag med bara för att antyda att de två sektionerna sedan ska avskiljas från varandra.)

De avskilda sektionerna lägger jag sedan upp och ner mellan rälerna. Jag lägger dem dikt mot punktkontakterna och limmar sedan ihop dem igen med 0.5 x 1.5 mm styrén. (Här hör jag någon säga: ”gå över ån efter vatten – det där hade man kunnat göra i förra momentet” men jag låter hellre mittkontakterna styra rent fysiskt än jag försöker mäta teoretiskt.)

Nu vänder vi på steken, och häng med nu!

På de förbindande, undre, brädorna, se pilarna, limmar jag de fyra små styrenbitarna, som är 0.5 mm tjocka.

Sedan limmar jag en styrenlist, 0.5 x 2.0 mm i öppningen, så här:

Jaha, och vad skulle nu det där arrangemanget tjäna till? Jo, nu fick mittbrädan en högre ”ståhöjd” än de övriga brädorna. Där finns nu utrymme för mittkontakterna att sticka upp, se bild! Hela övergången kommer då att vila stadigt mellan rälerna utan att balansera på mittkontakterna. Jag är också angelägen att hålla nere höjden på övergången så lokens släpsko ska kunna passera utan problem.

Men jag måste ju ordna med strömförsörjning när loken passerar övergången. Det jag hade hemma var 0.5 mm mässingstråd från Clas Ohlson.

Jag rätar ut en bit mässingstråd och viker ner den vinkelrätt vid övergångens kanter. När jag är nöjd med inpassningen doppar jag den färdigvikta mässingstråden i ”Blacken It” metallsvärtningsvätska.

Här har vi den färdiga övergången på plats med brädsektioner även utanför rälerna.

Jag glömde tyvärr bort att fotografera vid själva monteringen, men jag får väl försöka förklara lite kort utan bilder:

Vid övergångens kortändar borrar jag hål, stora som runda tandpetare, rakt igenom rälsbädden. I hålen sticker jag ner trådändarna man ser på förrförra bilden. Så stryker jag lite lim på tandpetarna och pressar ner dem i hålen. Mässingstråden sitter nu ordentligt fast. Sedan ansluter jag körströmmen till mässingstråden som sticker ut under rälsbädden. Nu är det bara att (prov)köra.

Ja, så här har jag gjort. Jag vet att andra gör på andra sätt men nu handlar ju det här som sagt om hur jag har gjort.

Några reflektioner:
Mina tidigare övergångar (på Morshyttandelen) är platsbyggen. Jag minns att jag fipplade och mätte och sträckte mig och limmade lösdelar på plats på anläggningen. Den här gången var jag ute efter att förenkla genom att försöka göra tre ”standardövergångar” som det bara var att lägga på plats och ansluta körström till.

Jag skulle förstås ha föredragit att Märklin hade haft en egen ”plank-övergång” som det bara vore ett ansluta, ungefär som min, men någon sådan har i varje fall inte jag hittat.

En fördel med ”min” variant är att den inte är integrerad på något sätt med rälsen.  Nej, den kan placeras precis var man vill i efterhand, även när rälsen ligger fast och är grusad.

En sådan här variant av övergång borde väl kunna vara någonting för en småtillverkare att satsa på? Vi är ju många som bygger den epok när övergångar med plankor var den allra vanligaste varianten. Kanske man kunde 3D-utskriva en övergång? Kanske man kunde ”baka fast” kontaktråden på något vis i plasten, med en anslutningstråd till körströmmen rakt ner under övergången?

Ja, då är det bara att passa in vägarna på ett bra sätt mot de tre övergångarna. Det som komplicerar det hela en smula är att sektionerna ska vara urlyftbara….  Hm…. Jag får återkomma till det.