Ett snedsprång och ett färdigt uthus.

Jaha, snedsprånget, ja. Inte som ni tror, misstänker jag…

Den här bloggen heter ju ”Bygget av Nya Rossberga”, men nyligen gjorde jag ett snedsprång över rummet till den ”färdiga” delen, Lilla Morshyttan.

Jag fick nämligen ett mejl från en modelljärnvägsintresserad kille som sett Youtubefilmerna om min anläggning. Sådana mejl har jag iofs fått även tidigare men den här mejlskrivaren, Gunnar, var lite speciell. Han jobbar på trafikverket och hade kollat upp vägporten i Morshyttan, Nu hade han upptäckt att den höjdes med 38 centimeter 1959. Gunnar beklagade dock att det inte framgick om höjningen redan var genomförd den 27 juni.

OM nu höjningen redan skulle vara genomförd skulle höjden 2,94 meter (som jag fått från ett av Per Arne Åbergs foton) alltså vara felaktig. Jag beslöt alltså, med kungligt envälde, att höjningen skedde först sent på hösten. Gunnar föreslog att jag i så fall skulle sätta ut några figurer som sysslade med förberedelsearbeten inför höjningen. Jag nappade direkt.

De som sysslat med MJ vet att det här med figurerna inte alltid är så lätt. Jag har hållit ögonen öppna ganska länge efter passande gubbar och nyligen fick jag napp. Firman Noch hade en polispatrull som stod med en fartkamera och med hjälp en skarp kniv och målarfärg förvandlades polismannen till en lantmätare som står med sin teodolit. En bit längre bort fick en järnvägstjänsteman samma behandling och tjänstgör nu som pinnpojke.

Ja, så här blev det. Hela historien är ett exempel på MJ-talesättet: ”En modelljärnväg blir aldrig färdig”.

Men tillbaka till uthuset vid Rossberga småskola.

När vi lämnade stället hade jag just limmat ihop glipan i innertaket för att åstadkomma en svank. Så här såg det ut:

Här provar vi det överdimensionerade innertaket på en huskropp som fått sig en första omgång falurött.

Taket ska förstås också ha tegel. Men Vollmers tegelplattor är ju raka och mycket styva. Hur ska jag kunna få en sådan platta att följa det böjda och svankiga innertaket?

En modellbyggare måste ha många stämmor på sitt dragspel. Vi försöker med en palindromisk trollformel…

S A T O R

A R E P O

T E N E T

O P E R A

R O T A S

… och simsalabim blir tegelarket böjligt och följsamt.

Ja här ligger tegeltaket på plats, med nockpannor och allt. Vädring och vindskivor återstår, förstås.

Här ligger dörrar och dasslucka i väntan på montering.

Då var det dags för det avslöjande "leveransfotot".

Följande bilder visar ”allt på plats”. Det här lilla uthuset saknar skorsten, hängrännor, stuprör, fönster, gardiner och blommor, men jag lovar att det ändå var en hel del pyssel innan jag kom så här långt. Uthuset står på torpargrund där en del grundstenar liksom är ”infällda” i fasadbrädorna. Även min modell står på en sådan torpargrund. Hela torpargrunden ska sedan grävas ner i backen och justeras i våg enligt metoden jag visade i en film här tidigare.

Huset är som synes rätt medfaret och svanken större än den är idag. Hur förklarar man då det? Jo, fasaden byttes ut någon gång innan familjen Fink tog över huset 1975. I samband med att man bytte fasad försökte man räta upp svanken men lyckades inte helt. Hur låter det?

Sanningen att säga är jag en riktig ruinromantiker som gärna tar ut svängarna. Att bygga kåkar som är nymålade, raka och vinkelräta, med allt i våg och lod , är inte så kul, helt enkelt. Därför blir ibland mina hus lite av karikatyrer.
När en betraktare kritiserade Picasso för att "så där ser ju inte en människa ut" lär Picasso ha svarat:
- Det är ingen människa, det är en bild av en människa.

På liknande sätt kan man ju faktiskt resonera om modellbyggen...

Småskolan i Rossberga var på 50-talet ett sorts ”familjeföretag”. Den ogifta lärarinnan Helga Aronsson bodde i huset tillsammans med sin tillika ogifta syster ”tant Hanna”. Tant Hannas jobb var att laga den mat som varje dag serverades oss elever vid våra bänkar i klassrummet. Här kan man snacka om närproducerat! Ibland fick vi nässelsoppa, gjord på nässlor som tant Hanna själv hade plockat, troligen bakom uthuset. Givetvis kommer tant Hanna att finnas med, nedböjd över ett nässelsnår, på det färdiga dioramat.