Östlunds loge färdig

De tio senaste veckorna har bloggen har bara bestått av länkar till min strövtågsserie.

Några kanske undrar om byggverksamheten i Nya Rossberga har stått stilla under den tiden?  

Nej då, jag har tillbringat en del tid i husbyggarverkstaden och resultatet tänker jag visa här i ett par uppdateringar.

Vi börjar med den byggnad som i min begreppsvärld går under namnet ”Östlunds loge”.

Vi förflyttar oss alltså till det inringade området på följande bild.

På den här välbekanta bilden som jag tog för 50 år sedan ser man logen och landsvägen som stryker alldeles förbi logens hörn.

Byggnaden är pampig och utgör ett blickfång, såväl i verkligheten som på anläggningen.

Logen har flera intressanta väggstrukturer och även en ”suterrängvåning”.  Allt med en härlig patina. På mina ”inspektionsfoton” av modellen ser en del detaljer kanske lite väl grova ut men jag vill att kåken ska kännas ”timrig och stickig” även på 85 cm avstånd.

Skalan kallar jag ”gladskala”. Som jag berättat flera gånger förr jobbar jag med så kallat forcerat perspektiv. Det innebär som bekant att hus som i verkligheten ligger långt borta byggs i ”avtagande storlek” för att ge en illusion av stora avstånd. Jag börjar alltså inte med skalaberäkningar utan utformar först mockuper efter eget synintryck. När jag sedan tycker dessa ser lagom stora ut får skalan bli vad den blir. Den är då rätt ointressant, egentligen.

Vad gäller logen så är den som sagt pampig. Så pampig att den riskerar att bli alltför dominerande på den lilla anläggningen. Det går förstås att skala ned hela huset en aning ”extra” men då blir till exempel dörrar och fönster lite väl små. Jag har därför, utöver själva forcerings-nedskalningen, tryckt ihop väggpartierna en del (selektiv komprimering) vilket gjort att proportionerna ändrats något jämfört med originalet. (Jag är medveten om att i vissa rättrogna öron kan ovanstående resonemang verka oseriöst och flummigt men i min lekhörna gör jag på mitt sätt. Sedan må den rättrogne göra på sitt sätt på sitt håll.)

Här ser vi ritningen i skiss-stadiet.

                      

Modellen har blivit lite av en karikatyr, en ”lookalike”, men jag hoppas att de som är bekanta med originalet ändå ska känna igen sig och få rätt ”Östlunds-känsla”. Och jag servar (numera) aldrig mina besökare med några foton på originalen som underlag för jämförelser (läs ”petitess-sökerier”).

Nu tittar vi på modellen ur en annan vinkel. För att visualisera suterrängen inför den slutliga placeringen har jag karvat ur ett frigolitblock och strukit på lite färg. Till höger ser vi logens lilla annex som jag inte kunde motstå att bygga.                                                                                                                                              

Idag har logen ett modernt plåttak som är helt rakt. På min femtio år gamla bild har logen tegeltak och jag noterade till min glädje att taket hade en liten svank. Jag gillar ju sådana små ålderstecken på mina modeller.

Det jag minns speciellt från femtiotalet är att det ofta låg en halmstack utefter logens vägg, enligt bilden här nedan. Halmstacken borde förstås också finnas med på modellen men det finns inte mycket utrymme för den. Här har jag alltså bundit ris åt min egen rygg med den selektiva komprimeringen av den långa väggen. Notera vägen till vänster där nutida lastbilar så småningom skulle komma att toucha takutsprånget.

Det öppna utrymmet under logen är platsen för dynghögen. Enligt Bernt Östlund, son till dåvarande ägarna och född 1946, fanns inte längre några kor i lagården 1959 och dynghögen var troligen helt borta. Jag har därför valt att fylla utrymmet med sådant räsche som kan tänkas ha hamnat där rätt omgående. Att leta efter  grejer i ”bra-ha-lådan” (tack Gösta Dahlqvist 😉 ) för att detaljera så här, är mycket trevligt och jag ser fram emot den dag då hela Nya Rossberga ska detaljeras på liknande sätt.