Nu grönskar det!

Byggtempot har varit lågt ett längre tag. Detta beroende bland annat på deltagandet i MJ-mässan och Hjulmarknaden. Jag vill här passa på att tacka alla som vid dessa tillfällen kommit fram och morsat och kommit med vänliga kommentarer om mina byggen, min bok och om mina Youtubefilmer. Alltid kul att höra att det finns folk som uppskattar det man gör.

Men det är inte bara dessa evenemang som dragit ner byggtempot. Vi har genomfört en ommöblering här i huset, vilket medfört diverse skruvande med IKEA-grejer och omdragande av sladdar. Vanligtvis brukar vi modellrallare sucka och skylla sådant på hustrun, men jag måste erkänna att den här gången var det jag som var drivande så jag har faktiskt mig själv att skylla.

Trots detta har jag försökt att hålla på ambitionen ”minst en kvart om dagen till hobbyn”, och lite framflyttande av positioner har det faktiskt blivit sedan uppdateringen för tio dagar sedan.
Som rubriken antyder har det börjat grönska på anläggningen. Det är de blivande skogsområdena som fått sin markvegetation. Det känns alltid som en mäktig förvandling när den kala cellplasten får ett vegetationstäcke. Nästa steg blir att placera ut stenar och buskar på dessa områden, men just nu ser det ut så här:

Att jag haft tankarna lite på annat håll visar sig av att jag glömt bort att fortlöpande fotografera mitt bygge. I sista minuten kom jag på att jag skulle ta följande bild. Vad visar då den? Jo, så här ligger det till:

De olika landskapssektionerna har varit lite grovt tillyxade, med glipor mot banvallen som följd. Detta har jag nu justerat genom att lägga gladpack över banvallen, lägga dit landskapssektionen och trycka i spackel i diket. När spacklet torkat drar jag försiktigt bort gladpacken och har nu en sektion som sluter tätt mot banvallen. (Detta moment skulle jag förstås klarat av innan jag började strössla skogsområden, men jag sa ju att jag varit ofokuserad…😕)

Medan lim och spackel torkat vid de olika momenten på skogsområdena har jag pysslat med en del annat. Sträckan vid Markusbo tillhör ju egentligen inte Nya Rossberga utan Lilla Morshyttan. Den sträckan måste alltså vara elektrifierad. Jag letade i mina gömmor och hittade exakt det antal kontaktledningsstolpar jag behövde. Tänka sig… Bara att limma fast utliggarna och måla stolparna i lämplig grön färg. (Ber om överseende med den dåliga skärpan.)

Men det som sysselsatt mina tankar på sista tiden är varken terrängarbete eller kontaktledningsstolpar. Nej, det är det här:

Småskole-dioramat, alltså.

Som jag tidigare berättat är det svårt att hitta lämpliga flickor som ska sitta på första raden. Välvilliga kamrater har hjälpt mig med råd och gåvor, vilket jag tackar dem stort för. Men det fattades ändå några figurer för att första raden skulle bli fulltalig. Jag letade igenom mina lådor och hittade fyra kinagubbar som var ganska små. Skulle jag kunna fixa ett könsbyte här, kanske? Problemet är att de sitter med armarna i kors medan flickorna på fotot sitter med armarna i knäet.

Som jag visade i förra avsnittet så karvade jag bort gubbarnas armar, borrade ett hål genom axlarna och gav figurerna nya armar av 0.7 mm ståltråd.

Flickorna på fotot bär alla klänning eller kjol. Nu måste jag ekipera mina gubbar. Jag grunnade en stund över vilket material jag skulle välja och bestämde mig sedan för att prova med pappersservetter. Servettpapperet går ju att dela så det blir mycket tunt och följsamt.

Här sitter figurerna uppspetade och några har fått nya kjolar av servettpapper, pålimmat med vitlim. "Ståltrådsgubbarna" har även fått axelinfästningarna utjämnade med vitlimsmetoden, känd från Frykmos och Gissbergs mästerliga byggen.

Här har vi figurerna primade och ansiktsmålade. De har även fått sina huvuden vitlimsförstorade för att få ett mera barnlikt utseende.

Och här är det obligastoriska ”inspektionsfotot”. Som alltid är det lite deprimerande eftersom man märker alla skavanker. Man ser tydligt ”den darrande handen” vid målningen. Ofattbart att det finns kompisar som klarar att måla figurer i skala N! Man ser också att anletsdragen är både outvecklade och vanställda. Jag hoppas emellertid att ”massverkan” ska göra att man som betraktare missar dessa tillkortakommanden. 

Jag vill också påpeka att jag vet att mina modifierade plasttjejer inte skulle gå att DNA-knyta till flickorna på fotot. Alla kommentarer om olikheter är alltså ett inslagande av öppna dörrar. För att göra jämförelsefrestelelsen möjlig att bemästra framöver, kommer jag också att undvika att man har möjlighet att titta på fotot samtidigt som man tittar på modellen.

Vad blir nu nästa steg?
Jo, jag tänker fortsätta med terrängarbetet och ha resten av skolklassen som reservjobb under landskapsbyggandets torktider. När nu flickorna på främre raden är färdiga(?) så känns de stående figurerna, inklusive den ampra fröken Vilhelmina Söderström, som rena raksträckan. Peppar, peppar…