Rappat, men inte Rappens.

Nej, Rappens är det inte, men väl ett annat litet hus i en skogsglänta, nämligen Vilvallen.

Vilvallen ligger, som jag tidigare visat, mellan själva Nya Rossberga och småskolan på min anläggning

Det rappade bostadshuset vid Vilvallen är sedan länge borta. Omöjligt att mäta upp, med andra ord. Till stöd för mitt bygge har jag bara haft min egen minnesbild och följande två fotografier som jag tog för snart 50 år sedan.

Enligt minnesbilden så var fasaden grovputsad. Fotografierna ger inget entydigt svar på om min minnesbild är riktig, men som vanligt ger jag minnesbilden tolkningsföreträde. Allt annat kan givetvis betraktas som alternativa fakta.

På bilderna ser huset ganska välhållet ut vid första ögonkastet, men zoomar man in ser man att det ändå är lite malätet. Detta passar förstås en ruin-romantiker som undertecknad. Här kommer ytterligare ett par bilder på modellen.

Det vore nog en överdrift att påstå att jag är helt nöjd med detta bygge. Jag ser till exempel att jag inte har hanterat dragstiftet med någon vidare precision. Perioden efter jul har varit en tid med intensivt byggande och mitt slarv beror nog på att jag är en smula byggtrött just nu. Skavankerna kommer dock förhoppningsvis inte att märkas när huset står bland sly och andra detaljer på anläggningen.

Man kan också reflektera lite över hur noggrann man ”ska” vara i sitt byggande. Här kan jag rekommendera Håkan Grundstedts artikel i senaste MJ-magasinet om scratchbygget av Syltenäs stationshus. Håkan lanserar här begreppet ”Bygge jag kan bli nöjd med” och menar att modellbygge kan graderas i cm, alltså på det avstånd där modellen ser bra ut. Han påstår sig ha en ambitionsnivå som gör honom till en 50-centimetersbyggare. (Den som sett Håkans godsmagasin med avlyftbart tak och alla takstolar ordentligt avbildade tycker nog att Håkan underskattar sig själv.)

Hur som helst, artikeln är väldigt läsvärd och Håkan beskriver på ett underhållande sätt de svårigheter han möter som scratchbyggare. Han beskriver till exempel att man ibland inte ids göra om en del grejer trots att man märker att det inte ser helt riktigt ut. Jag citerar rakt av, avslutningen av Håkans artikel:

”Dessutom satte jag in en ledstång till trappan – den syns tydligt på förebildsfotot och måste vara med. Jag tog en rund tandpetare som ledstång med resultat att den är rätt ordentligt för grov, men det struntar jag i. Och därmed var det hela färdigt”.

Efter den härligt avslappnade artikeln om inställning till modellbygge i allmänhet återvänder jag till Nya Rossberga. Vad står på tur nu, då?
Jo, uthuset vid Vilvallen. En riktig ruin, minsann! Som tur var så tog jag bilden från den vinkel som modellen kommer att kunna betraktas på anläggningen. Viktigt är här att jag får med gardinen som hänger ut genom dassfönstret. Skippar jag den lär jag få en reprimand av Staffan Holmer.

För övrigt kan jag konstatera att det börjar bli dags att ställa undan mina broddskor. Snart är det barmark hela gångstigen ner till stationshuset.