Nä, men nu får jag väl ta och spotta i nävarna (igen)…

 

I förra avsnittet av den här bloggen påstod jag kaxigt att det skulle börja grönska i Nya Rossberga i oktober. Med skammens rodnad på mina kinder får jag väl konstatera att av det blev det intet.

Men nu tar jag nya tag. Den här bilden visar banvaktstuga 109, Markusbo, och det är här jag tänkt att nävspottningen strax ska börja.

Men först tar vi en snabbtitt på gamla Stinsensforum 29 december 2009. Det var där jag började berättelsen om anläggningen ”Morshyttan-Rossberga 1959”. Så här såg ingressen ut till mitt första inlägg. 

Som synes ville jag komma ur ett dödläge genom att avlägga ett nyårslöfte. Hur lyckades jag då med det? Jodå, om det berodde på kamraternas flitiga häcklande eller min föredömliga arbetsdisciplin ska jag låta vara osagt men jag klarade min föresats med god marginal. Sedan har jag avlagt liknande löften varje nyår och det har i alla år hjälpt mig att (med marginal, faktiskt) åstadkomma vad jag föresatt mig.

Hur ligger jag då till i år?
Nja….  Så här skrev jag på bloggen den 30 december i fjol:
”Nyårslöftet blir alltså att förse Nya Rossberga med gårdsträd av typen ”tvinnad ståltråd”. Fruktträd, buskar och blommor ska också appliceras.
Jag nöjer mig med detta lilla pensum hellre än att ta munnen alltför full och sedan gräma mig över att jag inte nådde ända fram”.

Hmm…   Det blir alltså att gräma sig… Året är nu så långt gånget att jag kan konstatera att nyårslöftet för första gången inte blir uppfyllt. ☹.
I sådana här sammanhang är det ju frestande att utse en syndabock och här har vi honom:

Mannen till vänster heter Bengt Söderqvist och bilden är tagen i ”klipprummet” där vi redigerar filmer av den gamle bygdefotografen Gunnar Sälgström. I förra blogginlägget finns projektet beskrivet så jag nöjer mig med att konstatera att vi ägnat massor av tid åt detta under hela 2022 och att vi ännu är långt ifrån färdiga. Men för att Bengt (om han läser detta) inte ska deppa ihop av min beskyllning vill jag också säga arbetet är fantastiskt roligt och att i begreppet ”syndabock” ligger att synden kanske egentligen finns någon annanstans.

Jodå, de flesta modellbyggare vet att man ibland helt enkelt tappar bygglusten. (Det var ju på grund av den tappade bygglusten jag började skriva på Stinsensforum 2009.) Visserligen tillverkade jag några ”ståltrådsträd” i vintras och förbättrade belysningen i stationshuset men sedan tog det stopp.  Att jag sedan skaffade en drönare och flygfilmade förebilden i skala 1:1 bidrog förstås till att intet blev gjort i skala 1:87. (Resultatet av flygfilmandet kan beskådas på länken här nedan.)

Men min ambition för 2022 var alltså att förbättra vegetationen i landskapet. Likt många andra modellbyggare hade jag en dröm att kunna göra ett ”Gissberg-liknande” landskap. (Den som inte känner till Janne Gissberg kan titta in på den här länken. Jag säger bara: Så jobbar en mästare!!)

Jag insåg dock kvickt att Jannes artisteri skulle jag aldrig komma att nå upp till om jag så skulle riva hela mitt gamla Woodland-landskap.

Men Janne hade hjälpt mig med goda råd beträffande tillverkning av ”luftiga ståltrådsträd” i vintras och de fanns nu utplanterade i Nya Rossberga, så här:

Skulle jag inte kunna nöja mig med det? Fast om man tittar på översikten över Nya Rossberga på nästa bild ser man att det ser ganska tomt ut i förgrunden.

Skulle jag inte bara kunna placera ut lite diverse intressanta detaljer i förgrunden och sedan vara nöjd? Landskapet skulle då se hyfsat ”färdigt” ut och jag kunde sedan med lätt hjärta ägna mig åt filmredigering och drönarflygning. Eller kanske gå en dragspelskurs?

Men så enkelt får man inte ge upp. Även om jag inte når upp till Gissberg-nivå så skulle anläggningen tjäna på en vegetationsuppgradering. Helt enligt mitt gamla favoritordspråk ”får man inte den man älskar, får man älska den man får”.

Men jag beslöt alltså inte att börja med Nya Rossberga-hörnan utan vände blicken åt annat håll, nämligen hit.

Sektionen vid banvaktstuga 109, Markusbo, alltså.
Varför valde jag då att börja med den?
Jo, så här ligger det till:

Alla landskapssektioner i Nya Rossberga är lätt urlyftbara. Utom sektionerna vid Markusbo. Varför jag valde att limma fast just dessa sektioner har jag glömt.  Jag konstaterar dock att arbetet av den anledningen kommer att bli krångligare än det arbete jag kan göra i min källarverkstad, och jag vill göra undan den krångligaste delen av arbetet först.

Men vad har då nedanstående bild att göra med landskapsbygge?

Jo, eftersom jag ska applicera statiskt gräs i området har jag kopplat loss mina mobilstationer. Jag har också tagit bort alla lok från uppställningsbangården. Jag läste nämligen någonstans att man varnade för att gräsapplikatorns höga spänning kunde skada anläggningens elektronik. En farhåga som elektronikkunniga kamrater nu låtit mig förstå är rätt obefogad. Men better safe than sorry…

För att göra det lättare att arbeta med området har jag avlägsnat alla lösa delar. Då ser det ut så här:

Vad är det då egentligen jag ska förbättra?
Jag har stått och grunnat någon timme framför området och gjort upp en kom ihåg-lista.

Flera av punkterna på listan är förstås av typen ”endast byggaren själv lägger märke till dem”, men en modellbyggares psyke tyngs ju inte av något krav på logik...

Eftersom jag i normala fall inte har några avställningsytor i stationshuset har jag ställt in ett par extra bord inför det kommande arbetet.

Nu finns det inte längre några undanflykter.  Nu är det "verkstad" som gäller!