Forcerat perspektiv = ris åt sin egen rygg??

 

Sommaren rullar på och nu är det sex veckor sedan jag skrev något i bloggen. Det beror på att det i stort sett varit sommarstiltje i Nya Rossberga men nu har jag faktiskt en liten,liten detalj att redovisa.

Den här bilden kanske någon känner igen?
Den föreställer undertecknad i en egentillverkad racer, omkring 1960. Fotograf är min syrra Gudrun.

För fem år sedan byggde jag en modell av bilen i skala 1:87. Så här blev den, placerad i ett ”mikrodiorama”.

Mikrodioramat är i själva verket en liten uppochnervänd plastburk. Jag brukar ha den med på mässor och marknader för att sticka under näsan på besökare som säger att de också skulle vilja bygga modeller men att de inte har plats därhemma. 😉

Den lilla lådbilen hade jag från början tänkt att så småningom avlägsna ur dioramat och placera ut på Morshyttandelen av min anläggning. Jag kunde emellertid inte hitta någon riktigt bra placering så bilen blev kvar i sin plastburk.

Men så började jag bygga Nya Rossberga och då fick jag en annan idé. I Rossberga finns den så kallade ”Östlunds backen”. Markerad med gult streck på bilden.

I den backen körde vi ibland med vår lådbil, och där skulle förstås modellen placeras.

Men det fanns ett problem….

Eftersom jag bygger med forcerat perspektiv blir husen mindre och mindre ju längre in på anläggningen de placerats. Östlunds loge är byggd i ungefär skala 1:140. Ställer jag min lådbil i skala 1:87 uppe vid logen kommer bilen att se jättelik ut i förhållandet till den lilla logen. ☹

Det finns bara ett sätt att lösa detta på: Jag måste bygga en likadan lådbil i mindre skala.

Men vilken skala ska jag välja? Placerar jag lådbilen precis vid logen bör också bilen vara i skala 1:140, och det är ju väldigt litet för en lådbil som redan från början är väldigt liten. Men om jag placerar den en bit nere i backen kan jag välja en skala runt 1:120, till exempel.

Fram med 1:87-modellen, skjutmåttet, miniräknaren och millimeterpapperet och börja skissa!

Den förminskade lådbilen får alltså en totallängd av cirka 13 mm. Det är inte stort… Men det stora problemet är att hitta en förare i lagom storlek. Efter lite googlande fann jag en Preisersats ” Bus and tram personnel” i skala 1:160 med en del figurer som sitter i ”körställning”. Vuxna människor i skala 1:160 skulle väl kunna gälla för en tioårig kille i skala 1:120? Bara att beställa och hoppas på det bästa.

På nästa bild visar jag den färdiga lilla lådbilen framför den större för att man ska få en uppfattning om storleksskillnaden. ”Lillen” är som synes ungefär lika lång som min tumnagel. Jag kan konstatera att det var svårt att hitta hjul till fordonet. Framhjulen består av mikroskopiska pärlor och bakhjulen är stansade i tunn styrén med en 1.5 mm hålpipa. Styrspakarna är gjorda av mina grannaste styrénremsor, 0.25x 0.5 mm, men trots detta ser de ändå lite grova ut.

Så här ser det ut på anläggningen. Knappt att det går att urskilja vad det är på betraktningsavståndet 80 cm. Kommentaren jag kan förvänta mig av illasinnade besökare är: 

”Har det ramlat ner en död geting i backen där uppe"?

Men då har jag nytta av mitt gamla 1:87-diorama. Jag kan hålla upp det framför den illasinnade iakttagaren och säga: ”Nej, det är ingen geting, det är en sådan här, fast mindre”, och dessutom visa originalfotot.

En besökare med falkblick och framåtlutad ställning kan dock kanske urskilja modellen ungefär som på nästa bild.

Att använda föremål i rörelse och personer som är ”frusna” i en rörelse försöker jag undvika. Därför låter jag föraren stanna till i backen (med hjälp av den bakre spaken, bromsspaken) för att snacka med en kompis.

Kompisen är en ”kinagubbe” i skala 1:150. Kinagubbarna är ju från början grälla och blanka så den här gubben har jag målat om med matt färg. (Se nedan) Kinafigurerna är lite grovt tillyxade men de har fördelen att de, till skillnad mot de ofta hyperaktiva Preisergubbarna, ser ut att stå stilla.

Efter att ha fipplat med den här lilla lådbilen och de små figurerna måste jag än en gång uttrycka min beundran för N-skalerallarna som ständigt jobbar i den här storleken. 

 

Det här med gubbarnas storlek kan vara lite förvillande.  Se bara på nedanstående bild som jag tog när jag skulle välja förare till min ”stora” lilla lådbil. Mopedisten till vänster blev, efter lite karvande och målande, så småningom pojken som kör bilen. Men alla figurerna på bilden påstås vara i skala 1:87 fast storleken som synes är minst sagt varierande. Lillpojken i mitten är ju nästan lika stor som den gamle mannen till höger och nästan dubbelt så stor som mopedåkaren till vänster. Bygger man med forcerat perspektiv gör man alltså klokt i att beakta att figurer som uppges ha samma skala ändå kan skilja rejält i storlek. 

Nå, är det då att binda ris åt sin egen rygg om man bygger med forcerat perspektiv?

Tvivelsutan blir det krångligare att få tag i passande figurer och föremål, och det kan därför bli svårt att få till alla situationer precis som man vill. Men för mig, som vill gapa över mycket och försöker avbilda stora delar av min hemby, känns det ändå som att forcerat perspektiv är det enda tänkbara alternativet.

För att göra helheten trovärdig, och lura ögat, får man trixa lite med placeringar av figurer och detaljer. Figurer finns dessutom i lite olika skalor.  Flera av miljöerna på anläggningen är byggda i skala 1:100 så när jag beställde mina ” Bus and tram personnel” i skala 1:160 passade jag dessutom på att beställa en sats med omålade figurer i skala 1:100.  På bilden nedan ser man skillnaden mellan en 1:87-gubbe och en i skala 1:100.

 

Och med det lämnar vi lådbilen och det forcerade perspektivet.

En sak som jag redovisat på Facebook men inte här i bloggen är gestaltandet av ytterligare en ”förebildssituation”. I ett tidigare inlägg här i bloggen  visade jag det här fotot på mig och min kompis Leif:

  

Jag beskrev där hur jag trots stora ansträngningar misslyckats med att skaffa Artitecs modell av en Mobylette. Men genom tips från en hjälpsam kamrat lyckades jag sedan till slut få tag på en Novolette från en dansk firma. Ja, och här är den nu äntligen på anläggningen och på bloggen. Skönt att dess placering på anläggningen är nära betraktaren så att jag slipper trixa med att skala ned ekipaget…

”Allt finns på nätet” kan man höra ibland i olika sammanhang. 
Visst, mycket finns på nätet men faktiskt inte allt. Nätet är dessutom flyktigt, speciellt Facebook. Att till exempel leta fram mitt Facebookinlägg om Mobyletten i modelljärnvägsgruppen är inte gjort i en handvändning, trots att det inte ens är en månad gammalt….

Det händer också att tjänster på nätet bara försvinner, speciellt då gratistjänster. Eftersom min blogg är en gratistjänst har jag därför beställt utskrifter av mina inlägg genom firman ”Blogg till bok”
Nu är det mesta av berättelsen om Nya Rossberga säkrad för den framtid då jag sitter på hemmet och tänker tillbaka på min bana som modellbyggare.

Ja, och kanske att vi redan nu borde tänka efter vad som blir kvar åt vår eftervärld nu när pappersbrev och pappersfoton nästan helt ersätts av digitala dito?

Ja, det var lite om det stilla sommarlivet i Nya Rossberga. Snart är det höst och då blir det att ta itu med vegetationen. Det saknas ju fortfarande blommor, buskar och träd.

Med det vill jag önska en trevlig avslutning på sommaren och jag hoppas att vi ses på något MJ-evenemang så småningom.