Äntligen- Sista huset i Nya Rossberga.

 

”Sist, men inte minst”, brukar det ju heta, men här får vi vända på begreppet och säga ”Sist OCH minst”. Det här huset är alltså byggt i N-skalan 1:160 och därmed minst på hela min anläggning.

Om jag räknar alla byggnader i Lilla Morshyttan och Nya Rossberga, från den lilla jordkällaren till den stora kvarnen, så blir det här hus nummer 68.  Av dessa byggnader kan de flesta sägas vara behäftade med tre F: förbiseenden (som alltid grämer mig), förenklingar (som jag ibland ångrar) och fusk (som jag aldrig ångrar).
Det här huset utgör inget undantag...

I min förra blogguppdatering konstaterade jag att den här kåken har några knepigheter som måste lösas. Taket är ju av typen falsat plåttak i åtta sektioner. Jag valde att först göra en takstomme och sedan åtta lösa ”plåtsektioner” i 0.25 mm styrenplast. För att efterlikna falsar limmade jag 0.4 mm runda styrénstrips  på plåtsektionerna. De runda stripsen är lättare att handskas med än fyrkantiga lister och på avstånd ser man ingen skillnad. En klar förenkling, alltså.

Plåtläggningen påbörjad.

Fasaden har en putsad överdel och en rappad källardel. I verkligheten, och på motsvarande avstånd som på anläggningen, ser nog fasaden helt slät ut. Jag vill dock att man ska få en känsla av ”putsad och rappad” när huset står på anläggningen så jag valde att överdriva strukturen något. Den putsade ytan försökte jag åstadkomma genom att pudra lite fint slipdamm i färgen. Källarvåningens rappning åstadkom jag genom att kladda på lite spackel. Så här blev det:

Så var det de tvåfärgade fönstren. Jag körde den klassiska metoden med dragstift. Eftersom akrylfärg torkar snabbt och kleggar igen dragstiftets spets så jag använder i stället lösningmedelsbaserad Humbrol. Då kan man dra mycket tunna streck. På nästa bild ser vi min tumme, dragstiftet och fönster under arbete.

 Inpassningen av fönstren i öppningarna är ju lite finlir, speciellt i skala 1:160…

På nästa bild kan vi notera att glaset på fönstret i bildens mitt är lite för stort för öppningen vilket gör att glaset buktar sig. Det upptäckte jag först när jag studerade bilderna. Ett rent förbiseende, alltså. Tack och lov finns fönstret på en vägg som blir svår att se på anläggningen.

Förbiseenden, ja… På följande bild ser man att kameran är obarmhärtig. Den nedre spröjsen på övervåningens fönster är överdimensionerad, minst sagt. Inget jag noterade vid monteringen. Synd, eftersom jag hade flera reservfönster på lager. Ett förbiseende igen.

På bilden ovan ser man också att jag använt 1:87-tegel på verandataket. En förenkling, säger jag. Andra skulle kanske säga fusk och gränsen kan förstås tyckas vara flytande.

En uppmärksam betraktare noterar förstås också att bilderna bara visar tre av husets fyra väggar. Den fjärde väggen kommer aldrig att synas på anläggningen så den väggen lämnar jag ”blank”. Kristallklart fusk förstås, men som sagt, inget jag ångrar.

Och som baksidesfuskare vill jag påstå att jag är i gott sällskap. Nu har jag i och för sig inte kollat men jag misstänker starkt att om man vänder på Mona Lisa så ser man att da Vincis inte målat hennes nacke…

Och man behöver inte vara mycket till matematiker för att inse att mina 68 hus skulle vara långt ifrån färdiga idag om jag ägnat mig åt att bygga alla ”osynliga” väggar. Sedan må baksidespuritanerna tycka vad de vill.

Även det här senaste huset har förstås ett ”inaktuellt” namn. Jag, och säkert mina jämnåriga i byn, kallar det för ”Holgers”. Det ägdes nämligen av Holger Nilsson och hans familj mellan åren 1949 och 2005.

Holger var från början hälsing men kom som ung till trakten. Han var jaktkamrat till min far och här ser vi de två efter en harjakt. Holger håller haren och farsan bössan.

Idag ägs huset av min syster Gudrun och min svåger Torbjörn. De har varit mig behjälpliga med uppmätningen av husförebilderna i byn och även själva utformningen av Nya Rossberga. Här ser vi dem med ett par skisser vid ett ”inledande planeringsmöte” hösten 2017.

Jag har också gjort ett par ”sidan om -jobb” medan färgen/limmet torkat på de senaste husen. 

Det första handlar om Storskolan. I ett avsnitt av min filmserie ”Strövtåg i avbilden” visar jag att Storskolan inte får plats som riktig modell uppe på åsen utan att jag hittills bara placerat ett fotografi på platsen.

Fotot visar skolan ur fel vinkel så jag nämnde att jag planerade att ersätta det med en reliefmodell. Här har vi den.

Nästa ”sidan om-modell” är en lada som jag alltid varit svag för. Jag minns den från barndomens cykelutflykter på sommarkvällarna och den står fortfarande kvar. Någon i gruppen ”Söder om Tyskbo" kanske känner igen, och kan placera den?

Återstår nu bara att gräva ned de här sista kåkarna i jorden så är mitt nyårslöfte uppfyllt. Jag har alltså ett halvår på mig för detta så nu kan jag ta en rejäl vilopaus från arbetet på anläggningen. Det finns nämligen en del eftersläpande ”hushållsnära tjänster” här hemma som också ska betas av.
Fast det vore förstås rätt kul om jag kunde få kåkarna planterade innan sommaren. Tål att tänka på…. Lovar ingenting….