Ständigt dessa spireor...

Efter utflykten på Youtube med två MJ-inspektioner är det nu dags att återvända till bloggen.
Mitt förra blogginlägg, och avnitt 2 av min Rossbergafilm, handlade om att jag varit i Rossberga och skördat häckspireor och att dessa nu skulle sprejas gröna. Arbetsgången fram till nu har alltså sett ut så här:

- plockning
- rensning av stam-blad
- glycerolbehandling
- form-ansning

-        

I     I det fortsatta arbetet med spireorna upptäcker jag att jag glömt att fotodokumentera några moment (jag är väl lite ringrostig efter sommarens ledighet) men jag hoppas att arbetsgången ändå är begriplig. 

Grön-sprejandet av trädkronorna skedde alltså utomhus den här gången. Jag lyckades faktiskt pricka in sommarens sista dag för det momentet. Efter den dagen har det mest varit frost, regn och stormvindar. Ibland har man tur…


Tyvärr har jag ingen bild från själva sprejandet. (Jag skulle ha behövt bättre fokusering på arbetet och tre händer…) Hur som helst, för att spara på sprejfärgen körde jag ner spireorna ganska tätt i frigolitstycken så att jag kunde spreja flera åt gången.

Nå, vad använde jag då för färg?

Jo, i fjol använde jag färgen i burkarna till vänster. Eftersom spireorna i sig själva är rätt mörka blev resultatet då aningen för mörkt, tyckte jag. Jag beslöt därför att prova en ljusare variant och valde då burken till höger. 

Tyvärr har jag ingen bild på spireorna med enbart sprejfärg applicerad. Det har heller ingen större betydelse eftersom färgåtergivning på dataskärmen ju inte riktigt går att lita på. Vi kastar oss i stället över till nästa moment.

I min film säger jag att jag ska limspreja trädkronorna men i sista stund valde jag att prova en ny metod, den så kallade ölburks-metoden. Jag klippte toppen av en ölburk och fyllde den med limvatten, alltså vitlim utblandat med vatten. Jag valde en viskositet ungefär som vanlig treprocentig tjockmjölk. 


Jag höll i spireans stjälk och doppade kronan i limvattnet.
Sedan hängde jag upp spireorna för någon minuts avrinning på  insidan av en hink, enligt bilden. Det avrunna limmet kan sedan hällas tillbaka i ölburken för återanvändning.

Därefter tog jag spireorna en och en, skakade av överflödigt lim i hinken, höll upp spirean över en wellpappskiva och pudrade den med Woodland Scenics  Turf Green Blend T49. Turfen som hamnat på wellpappskivan går då enkelt att återanvända.

Här ser vi ett urval färdigpudrade spireor.

Nästa steg är att måla stammarna. Nu blir det knepigt…
Jag tycker att kritvita stammar blir alldeles för, ja… kritvita. De ”står ut” på anläggningen på ett sätt som i mina ögon känns lite för påträngande. På senaste tiden har jag studerat vilket intryck björkstammar gör i naturen och funnit att det är inte iögonfallande kritvitt.


Jag blandade därför lite svart i min vita akrylfärg för att dämpa det vita intrycket genom att ge stammen en mera mörkvit ton. Jag provmålade några stammar och när jag tyckte de såg ”lagom” ut tog jag (vis av tidigare erfarenheter) ut dem till anläggningen för att kolla hur de såg ut på plats. 

Och det var tur att jag testade. I det speciella spotlightljuset på anläggningen såg stammarna fortfarande alldeles för vita ut, tyckte jag. Jag gjorde därför flera försök och när jag åstadkommit en färgblandning som i verkstaden verkade mera ljusgrå än mörkvit tyckte jag att den såg lagom diskret ut när jag såg den på anläggningen.


Så var det då stammens fläckar. På de björkar jag tidigare tillverkat hade stammarna påmint om det bortre frambenet på den här Wikipedia-leoparden, alltså knallsvarta små fläckar på en kritvit stam.

Jag började provmåla fläckar med  burken till vänster. Fläckarna blev alltför mörka, tyckte jag….
Då tog jag den högra burken. Fläckarna blev alltför ljusa tyckte jag…
Lösningen blev alltså att blanda dessa färger till en ”lagom” kulör.

OK, och så skulle jag undvika ”leopard-fläckiga” trädstammar. Jag målade några björkar och tog ut dem till anläggningen där jag arrangerade en liten försöks-dunge. Så här blev det:

Om jag är nöjd? Tja, jag tycker i alla fall att de ser bättre ut än mina gamla ”leopardben”.



Jag tog också undan några spireor för tillverkning av tallar. Så här blev de. De är förstås inte alls av samma klass som de tallar jag fick i present av Bertil Bellander i somras men de duger i alla fall (tills vidare) att placera på åsen, i fonden, av nya Rossberga.

Och här ser vi hela årets produktion av spireaträd. Det ser ju inte mycket ut för världen när man trängt ihop dem på några frigolitbitar... 😟 Den självklara frågan är förstås: Hur många spireaträd är det på bilden?

En tidigare fråga jag ställt gäller användningen av den ”överläpp” jag monterat på köpmandisken i nostalgiavdelningen. Svaret är förstås att den ska användas som fäste för mitt lilla skruvstycke. Självklart, eller hur?

Då är trädprojektet över för den här gången. Jag brukar säga att jag inte har något emot att ägna mig åt monotona arbetsmoment. Med lite lämplig musik i högtalaren kan det ju vara riktigt behagligt och meditativt. Jag måste dock tillstå att när det gäller spireor så hjälper inte ens Jularbo… ☹


Nu är äntligen de årstidsberoende aktiviteterna klara. (Filma Mats Lundbys utomhusbana och plocka häckspireor.) Nästa moment blir inte samma ”yxan över nacken”, för nu blir det väderoberoende hustillverkning i min källarverkstad.  Inför detta måste jag rafistulera styrén- lim- och färgförrådet.  I helgen ska jag till Stockholm och då kan det vara lämpligt att besöka Materialbutiken för vissa kompletteringar.

Men huvudskälet till att jag åker till Stockholm är ett annat nämligen det här:

Hoppas vi ses där!


Ja, det här blev ett avsnitt med mycket text så för att lätta upp det hela avslutar vi med lite musik. Men var inte oroliga/bli inte besvikna, det blir inte Jularbo den här gången. Nej, nu blir det en hälsning till de MJ-kamrater som bygger amerikanskt.

Den bästa järnvägslåt jag vet!!