Kort rapport från (det stillastående) Nya Rossberga.

 

Oj, när jag i går kikade in på min blogg såg jag att det i morgon är ett år sedan den uppdaterades. Man får ju skämmas...😔

Jaha, vad har då hänt på anläggningen under det året, kanske någon undrar?
Svaret är: Ingenting!
Som inledningsbild kan jag alltså återanvända den här bilden från april 2023.

Att det ibland blir ett stillestånd i verksamheten är ett känt fenomen för de flesta hobbyister. Det händer ju (faktiskt) att andra aktiviteter (tillfälligtvis) tränger undan byggandet på anläggningen. Sedan kan det bli svårt att komma i gång igen...

För min del har mycket tid och engagemang ägnats åt redigering av bygdefotografen Gunnar Sälgströms gamla filmer. Ett kul projekt och ett kul samarbete med min gamle ”fläskbroder” Bengt Söderqvist.

 

Skulle någon undra vad vårt projekt går ut på kan man kasta ett öga på den här länken:

http://flasketsvanner.se/filmer/gunnar-salgstroms-filmer/

Men tillbaka till Nya Rossberga!
I grova drag så kan också den här delen av anläggningen (precis som Morshyttandelen) tyckas ”färdig”, men nog finns det mera att göra. Det som kanske mest sticker i ögonen på en betraktare är sektionsskarvarna.

Varför har jag då inte lagt igen och camouflerat dessa?

Jo, det finns ytterligare detaljer i terrängen som behöver justeras.Då är det praktiskt att enkelt kunna lyfta ur sektionerna och hålla till i källarverkstaden med jobbet. Så, till exempel, ska buskvegetationen vid Östlunds loge bytas ut.

Buskvegetationen där är gjord av Woodlands Clump foliage och ser betydligt ”klumpigare” ut än buskvegetationen vid Vilvallens uthus, här nedan, som är gjord enligt ”Gissberg-metoden”.

Ett exempel på en annan detalj som jag måste åtgärda kan man se på den här bilden:

Handlar-Sven gör sig ju som bekant skyldig till ett lagbrott när han låter mig som trettonåring köra sin bil. Och som inte det är nog saknar hans bil registreringsskylt. Ett öde den delar med flera andra bilar både i Lilla Morshyttan och Nya Rossberga. Detta måste åtgärdas!!

När jag så småningom justerat vegetationen i Nya Rossberga, kompletterat med diverse detaljer och fixerat sektionerna med dolda skarvar är det väl dags att börja titta på järnvägens rullande material, till exempel det här tågsättet:

Som synes är det lastat med kol men vagnarna bär inga som helst utvärtes spår av detta utan de verkar komma direkt från lackeringsverkstaden. Här (och på flera vagnar) måste det till vädring.

Vagnarna i ”Näsbanetåget” är däremot färdigvädrade, men loket är ju blänkande nytt (och tyskt).

Ambitionen är att så småningom vädra även detta och dessutom göra en viss konvertering (till exempel en ny skorsten) så att det mera liknar originalet på bilden här nedan. (Foto: Martin Englund.)

Ett annat tågsätt, uppställt på paradsträckan, ser ut så här:

Studerar vi det närmare ser vi att det krävs avsevärd längdhoppartalang för att ta sig mellan vagnarna. Här ska jag undersöka om det går att få till något koppel som gör att vagnarna kommer närmare varandra.

Nästa tågsätt avslöjar att jag ändå inte varit helt sovande som modellrallare det senaste året.

Det är alltså den nyutkomna ”Fyffes-vagnen” som avslöjar detta. Det här tågsättet är komponerat helt efter eget huvud utifrån ”vagnar av den typ jag drömde om som liten grabb”.
Jag är ju uppväxt 50 meter från Norra stambanan och ett av barndomens nöjen var att titta på tågen som ju var betydligt mera spännande på den tiden. Man kan nog säga att texten på vagnarna bidrog till att jag redan kunde läsa en del när jag började skolan. (Och tack vare Wikipedia vet jag nu en del om ”Fyffes” och hur det uttalas.)
Tågsättet ovan är alltså ”glad-sammansatt” och jag skulle gärna hänga på ytterligare ”roliga” vagnar. Varför gör jag då inte det? Jo förklaringen syns på bilden nedan.

Bilden visar min ”semi-visuabla” uppställningsbangård. Sex spår är alltså tillgängliga. Dock stjäl växlarna in hel del utrymme så uppställningsspårens längd blir inte särskilt imponerande. Detta är alltså anledningen till att jag inte kan hänga på flera vagnar på gladtåget här ovan. Jag grämde mig en aning över detta när jag satte samman tåget och jag funderade lite om jag gjort fel prioritering i min spårplan. En hastigt förbiilande tanke att riva upp och göra om slogs snabbt bort.  I stället plockade jag fram mitt gamla favoritordspråk: ”Får man inte den man älskar, får man älska den man får”.

Ja, det var en liten rapport om vad som inte hänt det sista året.

En del finns som synes att åtgärda framöver men det blir nog inte att börja med det förrän i höst. I stället ska jag ägna mig åt diverse vårsysslor i hushållet och så ska jag plocka fram drönaren igen. För mig är MJ:andet en säsongssyssla. På vintern bygger jag och på sommaren ska anläggningen vara visningsbar för spontanbesök av förbipasserande MJ-kamrater.

 

Med detta vill jag önska alla följare en trevlig veckohelg och en skön sommar.
Ha det gott!