Borgs - höstens första färdiga hus.

Då var det dags att detaljstudera ”leveransfotot” av Borgs kåken i Nya Rossberga. Som vanligt är kameran obarmhärtig och man ser bara sådant som man tycker man borde gjort bättre.

Denna lilla stuga visade sig vara betydligt krångligare att bygga än jag hade räknat med. Fönsterfodren var till exempel något annorlunda med sina små krön, och ett falsat plåttak kräver ju lite mera än att bara smäcka dit ett ark Vollmer-tegel…

Fönsterfodren, ja… I mitt styrénförråd hade jag lister med bredden 1 mm och 1.5mm. Den smala listen kändes alldeles för smal och den breda något för bred. Jag valde den breda. Kanske detta var ett felbeslut….? De breda fönsterfodren, i kombination med att mobilkamerans objektivfel får alla väggar att luta, (jag borde ha övervunnit slöheten och använt systemkameran med makroobjektivet) gör att jag tycker att kåken ser ut som en karikatyr, ett sagohus.

Ummm… jag underskattade nog det här byggets svårighetsgrad en del och blev, åtminstone initialt, lite lättsinnig med både mått och annat vilket jag sedan fick äta upp.😢

Stuprör är ett kapitel för sig. Oftast har jag använt 1 mm styrénrundstav men den är knepig att böja till och vill gärna böja sig tillbaka. Därför bestämde jag mig för att använda den blomsterbindartråd jag brukar ha till grantillverkning. Den vet jag ju att jag kan böja dit jag vill. Eftersom taken har den speciella plåttaks-avvattningen måste stuprören ha rejäla trattar i toppen. Jag doppade trådarna i epoxy och lät dem hänga upp och ner tills limmet stelnat. Detta upprepades ett par gånger för att få tillräckligt stor tratt. Sedan kapade jag droppens runda topp så att den blev flat. Ganska hyfsad tratt, tyckte jag (självbelåtet). 

Sedan skulle tråden böjas, från takutsprånget, in mot knutbrädan. Då upptäckte jag att blomsterbindartråden var omöjlig att böja i de tvära vinklar jag ville ha…. Alla böjar blev liksom för mycket rundade. Skulle ha provböjt först, förstås... Vid en kontrollmätning upptäckte jag också att tråden var grövre än jag trott,1,1 mm. En tråd på 0.9 mm skulle nog ha varit lättare att böja snyggt och dessutom skulle den sett bättre ut på modellen. Nu tycker jag att stuprören är för grova och att trattarna (som jag var rädd skulle bli för små) blev för stora. Nåja, jag får väl se hur det hela ser ut när modellen står på anläggningen. I värsta fall får jag väl bryta upp hela stuprörs-arrangemanget. (”Bryt upp, bryt upp, den nya dagen gryr, oändligt är vårt stora äventyr”.)

Är det då inget jag är nöjd med? Jodå, färgen, en blandning av Humbrolfärgerna 34 0ch 148, tycker jag stämmer bra med min minnesbild.

(Men när det gäller husets färg är situationen lite gåtfull. På femtiotalet var huset målat ljusbeige, rimligen målat med en täckande olje/alkydfärg. På senare tid ser man tydligt att huset har varit målat med vanlig rödfärg, alltså en slamfärg, avsedd för trärent virke. Har man renskrapat fasaden helt inför ommålningen eller har man bytt fasad? Båda varianterna verkar lite overkill för detta gamla hus, tycker jag.)

Nå, i vilket skick var då huset 1959? Tja, så vitt jag vet hade det stått halv-öde sedan Gubben Borgs frånfälle fyra år tidigare. Jag tänker mig att fasaden hade mörknat något i underkant, fönstren stod tomma utan krukväxter och gardinerna hängde lite ledsamt oregelbundna och övergivna. På taket fanns en del mossa och gamla löv och plåten hade lite begynnande rost. När jag tittar på bilderna ser jag att modellen nog blev mera ”ruin” än jag från början tänkt mig, men jag kan helt enkelt inte låta bli…

Efter att ha snöat in på alla tillkortakommanden som de stora bilderna på skärmen visade gick jag ner i verkstaden och betraktade modellen ”irl”, som det numera heter. Jag konstaterade då att på armlängds avstånd ser faktiskt modellen ändå ganska hyfsad ut och det är ju så den ska betraktas, stående på anläggningen. 


Inför nästa bygge får jag kolla upp styrénförrådet, koncentrera mig mera och ta längre tid på mig. Nu blev det lite bråttom eftersom jag ville ha kåken klar innan jag åker till Hässleholm i helgen. Nästa vecka räknar jag nämligen med att få besök av min dotterdotter som antagligen vill tillbringa en del tid i morfars verkstad och då vill jag ha rent hus där nere.


Nästa bygge, ja…
Då blir det mjölnarens bostad. Timmerfasad och snickarglädje, hujedamej!!

Slutligen vill jag redovisa ordentligt varför jag monterat en ”överläpp” till ett skruvstyckefäste i stationshuset. Jo, så här ligger det till: Att demonstrera hur man snurrar en gran är alltid en säker publikknipare när man får besökare. Innan jag byggde om och "intrycks-sanerade" i stationshuset fanns där ett bord i vilket jag kunde fästa skruvstycket men i och med ombyggnaden försvann alltså bordet och jag hade inget fäste. Men nu är det fixat. 

I en låda bredvid har jag också alla övriga grejer jag behöver till grantillverkningen. Enkelt och lättåtkomligt.  "Ett litet steg för mänskligheten" förstås, men man får glädjas åt det lilla. 😏