Dags att börja pynta de "färdiga" sektionerna.

 

Nu är vegetations-uppgraderingen färdig på alla sektioner utom de två stora sektionerna längst in, på andra sidan ån. Eftersom jag vill ha anläggningen visningsbar inför sommarhalvåret  har jag ägnat en del tid åt att placera ut några detaljer och figurer på de ”färdiga” sektionerna. I dagens avsnitt ska jag visa lite bilder på detta.

Vi börjar med järnvägsövergången på vägen upp mot byn i Rossberga. Den har nu fått reglementsenliga varningsskyltar.

På anläggningen finns ytterligare två övergångar. Dessa saknar egentlig förebild men ska förstås ändå utrustas med skyltar. Så här:

Längs järnvägen fanns stängsel. Utöver den gärdsgård jag redovisade i ett tidigare inlägg har jag också byggt en annan typ av trästaket.

Staketet ovan har faktiskt en förebild som vi ser på fotot här.

Vissa partier har jag försett med vanligt trådstaket.

Nu förflyttar vi oss till Tyskbo anhalt. Efter ett medborgarförslag från en tioårig rossbergs-yngling beslöt man placera en Ingo-staty i anhaltsparken. En bronsgjutare i Amfastorp förklarade sig villig att tillverka statyn. Här väcker statyn beundran där den placerats på en liten kulle i parken och försetts med en kättinginhägnad.

På anhaltsparkeringen väntar ”Tut-Ivan” Karlsson på avstigande resenärer med sin (dammiga!) Volvodroska.

Jag tycker ärligt talat inte att figuren ovan liknar en gammal taxichaufför. Och här har vi ett  problem som jag tror många modellbyggare känner igen. Trots att jag har hundratals olika figurer i mina lådor, figurer som ingått i olika satser jag köpt till dioramor genom åren, hittar jag sällan någon figur som passar direkt. Ofta vill jag ha figurer som helt enkelt står stilla men de flesta figurer som finns att köpa är hyperaktiva. Se bara på ”taxichauffören” här ovan. Han står uppsträckt och pekar militäriskt på någonting.  OK, han får väl stå där och peka så länge men jag ska försöka hitta/tillverka en mera avslappnad chaufför så småningom.

En annan sak jag har på min önskelista är bilar med vridbara hjul och öppningsbara dörrar. Det skulle ge betydligt mera liv åt fordonsparken.

Men nu förflyttar vi oss till Rossberga centrum. Här har ungdomarna flockats vid affischtavlan. Vad är på gång? Kanske en ny Åsa-Nisse-film på Grand Bio Västanhede?  Eller kanske Blåbandslokalen i Rossberga får besök av någon föredragshållare som visar skioptikonbilder från en resa i Kongo?
Men nej, det är ju sommar nu, och troligare är att det annonseras om den kommande Nässenfesten.

Till bilden ovan fick jag leta länge innan jag hittade figurer som står något så när stilla. Men det finns ytterligare ett problem. De figurer som är färdigmålade har oftast så hiskeliga färger att man är tvungen att måla om dem i diskretare utstyrslar… 😕

 

Vi dröjer oss kvar i Rossberga centrum. Vid affären har jag placerat ett par småttinger som suktar efter godiset i ”ajjtomaten”.

Vid affären fanns också en Essopump och ett oljeskåp. Nu är de på plats.

Och så fanns där en häck mot vägen. Den finns där än idag och nu finns den även på min anläggning.

Nu förflyttar vi oss till kvarnen. Säden är mald, säckarna lastade på gummihjulskärran, hästen nosar upp några grässtrån och bonden står och pratar med en herre som har vägarna förbi.

Som synes ovan är det ganska trångt vid tillfart/avfart från kvarnen och så var det även i verkligheten. På baksidan av kvarnen fanns ”holken” där man hissade upp sädessäckarna för malning.

 

Min fläskvän Olars-Erik berättade att detta medförde problem för vad han kallade ”första generationens traktorbönder”.  Att backa med traktor och fyrhjulssläp var "inte deras grej", som man skulle säga idag.

Nej, då fick bondsonen Erik, som vid den här tiden (runt 1960) var i tolv-trettonårsåldern, rycka in och backa ut böndernas ekipage. (Och nu måste Eriks och min generation på samma sätt anlita ungdomar så fort det blir något problem med våra datorer. Det är inte riktigt "vår grej".)

 

Så har jag gjort en liten komplettering vid Rappens. Sonen Adolf jobbade vid Intrångets gruva och bodde periodvis hemma hos mamma Ingeborg och brodern Sigurd. Han körde en grågrön Volvo Amazon och den har nu fått sin plats utanför huset.

”Grågrön”, nja…  Det är nog inte riktigt förebildstrogen färg, men jag är ju kung i mitt rike. Det är nog inte heller riktigt korrekt årsmodell. Här kan det förstås bli en upprörd anmärkning från Mölle-Mats men jag tar risken. Jag tror faktiskt inte heller att en ånglokskramare som han orkar läsa ända hit i en ”klorofyll-blogg”, som min.

 

Jag avslutar med en situation från den gamla delen av min anläggning som kanske någon känner igen.

Vad visar då bilden ovan?
Jo, den före detta banvakten Larsson i Rossberga fick som pensionär en idé att han skulle försöka ta körkort. När så en av byns bönder, Folke Östlund, vann en sprillans ny Volvo PV på lotteri, fick banvakten köpa Folkes gamla bil, en tjeckisk Aero  Minor.  Larson tyckte nämligen att det vore bäst att testa sin fallenhet för bilkörning innan han började på bilskolan. Den tvåtaktade Minorn var nog inte direkt lättmanövrerad och banvakten hade kommit upp i en ålder då nymodigheter tar tid att lära sig. Kombinationen var inte lyckad.

 

En dag var Larsson på väg från Morshyttan, hem till stugan i Rossberga där han bodde. Han måste då svänga höger vid vägskälet i Rossberga. Tyvärr hade frontrutan immat igen och Larsson försökte febrilt justera defrostern för att få fri utsikt. Ett försök som inte kröntes med framgång. Efter vad som Larsson bedömde som rimlig tid och rimlig sträcka, svängde han ändå till höger, men det visade sig vara lite för tidigt. Ögonvittnen, däribland jag och min mor, såg bilen glatt skutta ut på Östlunds åker ett tjugotal meter innan avtagsvägen.

 

Folk rusade till i tron att Larsson blivit sjuk, men han klev helt lugnt ur sin bil och förklarade precis hur det hela gått till. Trots att jag vid tillfället var mycket liten, minns jag att jag imponerades av den värdighet Larsson visade vid tillfället. Han höll huvudet högt och verkade inte skämmas det minsta trots att det nog fnissades en hel del bakom hans rygg. Jag kanske inte behöver tillägga att det aldrig blev något körkort för banvakt Larsson.

 

Men banvakt Larsson var inte den ende äldre herre som råkade ut för ett trafikmissöde i min barndoms hemtrakt. Även på avdelningen Nya Rossberga finns en dikeskörning. I nästa avsnitt visar jag bilder och berättar om denna.