"Nu-u grönskar det (så-å sakteligt) i Ny-ya Rossbe-erga"

 

Nu är det nästan sex veckor sedan jag skrev något i den här bloggen. Det är bara att konstatera att livet (tyvärr) inte bara består av modellbygge. Ibland inkräktar annat. En dotter som flyttar till en egen lägenhet och tömmer sitt rum inspirerar oss att sätta i gång en omfattande och tidskrävande rockad här hemma. Men mitt i detta trivsamma kaos har jag ändå börjat så smått med trädtillverkning till modelljärnvägen och nu tänker jag berätta lite om mina första stapplande steg som trädmakare.

Jag utgår ifrån 0.5 mm järntråd som jag köpt från Skapamera. Först snurrar jag ihop den, till exempel  så här. Man kan förstås snurra ihop den på flera andra sätt men mera om det senare. Den här försöksmodellen är som synes också ganska blygsam i storlek och jag säger det direkt: Jag vet att träd är stora i verkligheten och att de aldrig avbildas i skala 1;87 på min anläggning.

När jag lagt ut en bild på en sådan här trädstomme i tråden ”Vad som byggdes i går kväll” på Svenskt MJ-forum blev jag kontaktad av den här mannen:

Han heter Jan Gissberg och det är nog ingen överdrift att säga att han är välkänd för de flesta landskapsbyggare i Sverige. Detta kan man förstå om man tittar in på till exempel följande länk som är hämtad från hans tråd ”Naturlikt landskapande” på Svenskt MJ-forum. https://www.svensktmjforum.se/forum/index.php?topic=9653.800

 I mitt inlägg ”Vad som byggdes på i går kväll” hade jag lite slarvigt kallat järntråden för ”ståltråd”. Janne ville varna mig för att ståltråd kan vara alltför styv för trädtillverkning. Han tipsade om att mjuk och bra tråd, 0.48 mm, finns att köpa på Bauhaus. Under mitt fortsatta famlande med trädbyggandet kom sedan Janne med massor av nyttiga tips. Bättre handledare kan man knappast få.

Tillbaka till trädstommen. Jag klipper av ”grenarna” till lagom längd och vrider till dem så stommen blir tredimensionell. (Det här är ju inte alls något nyskapande. Det finns beskrivet i massor av filmer på Youtube.)

Tyvärr glömmer jag ibland att fotografera, men nästa steg är att jag doppar hela trädet i grå akrylfärg. När färgen torkat smetar jag på lite lättviktsspackel på stammens nedre del för att göra den tjockare. När spacklet torkat stryker jag på lim och strösslar på Woodlands Buff Fine för att ge lite barkstruktur. Sedan målar jag stammen i lämplig färg och torrborstar så att ”barken” framträder.

Det här är som sagt inget nytt. Man kan variera det hela på många sätt men avsikten är ju att få fram en trovärdig trädstomme innan man börjar ”på-lövningen”.

På-lövningen, ja… Jag jobbade efter tips jag hämtat från nätet och klädde trädstommen med Woodlands Polyfiber FP178. Sedan duschade jag trädet med spraylimmet Noch Hatfix 61151 och strösslade därefter med Hekis mellangröna löv 1611. Då såg det ut så här:

Jaha, kanske någon säger, det ser väl inte så tokigt ut?
Men problemet som uppstod låter sig inte visas på en bild, tagen med min mobil.
Men vilket var problemet då?
Jo, när jag tände spotlightarna som belyser min anläggning såg trädet helt annorlunda ut än det gjorde i verkstadens belysning. Man kan säga att polyfibern glänste ljust grågrön i anläggningens spotlightljus och träden såg helt enkelt ”urvattnade ” ut. Övrig grönska på anläggningen, alltså ”garnar” och spirea-björkar (pudrade med WS T49), gav ett mycket mustigare intryck än Woodland/Nochträden och kontrasten kändes störande.

Men då kom Janne Gissberg till undsättning.
Janne tipsade om en polyfiber som han köpt från Holland. Den här: https://flor-flor.nl/Wooly_Antraciet

Den är mörkare och grövre än Woodlands. På nedanstående bild ser vi de båda sorterna bredvid varandra.

Janne skickade mig en prov-tuss och föreslog att jag skulle testa den tillsammans med Woodlandturfen T49, Green Blend.

Ute på anläggningen kom det att se ut så här med mobilkamerans egendomliga färgåtergivning. Det ser faktiskt mycket bättre ut i verkligheten. Woodland-trädet med Heki 1611 alltså till vänster och Wooly-trädet med Woodlands T49 till höger. (Ni hänger väl med? 😎 )

Janne tyckte att jag också skulle prova Woodland-polyfibern strösslad med T49, Green Blend. Han skrev så här: ”Tussen ska vara rejält glesad och strö så mycket - rakt uppifrån - så att inte fibern vill ta emot mer. Dock inte släppa en hel klump turf utan bara strö. Ser det ut att bli för kompakt har man inte glesat fibern tillräckligt utan får göra om. Men fibern ska vara täckt av turf så pass mycket att den knappt syns. Då borde den inte påverka trädets totala färgintryck så mycket.”

Och visst hade han rätt. 

Helt godtagbart i mina ögon. På min anläggning är det alltså viktigt att det är turfen som ger färgen och inte polyfibern.  I min belysning framstår Woodland-polyfibern som som lite glittrig och alltför ljus.

Nu några ord om färger och fotografering. Jag tar numera nästan alla mina bilder med mobilen. Den är alltid tillgänglig och skärpan är mycket bra. Perfekt för en slöfock, alltså. Men färgåtergivningen kan bli lite lustig.

Nedanstående bild är alltså tagen med mobilen. Här ser träden brungröna ut men det gör de faktiskt inte i verkligheten.

På följande bild har jag använt min systemkamera och ställt in vitbalansen manuellt med ett vitt papper framför träden. Betydande skillnad, tycker jag. Man borde försöka övervinna sin slöhet lite oftare…

Hittills har det här bara handlat om lövverket och färgen och det är mycket nog att experimentera och komma till rätta med. Och på ett lövträd är väl löven det viktigaste, eller…?

Tja, trädens ”anatomi” är faktiskt också viktig. Om man studerar Janne Gissbergs tråd på Svenskt MJ-forum och ser hur han varierar sig så förstår ni vad jag menar. Det är viktigt att man redan innan man börjar snurra järntrådarna har bestämt sig för vilken sorts träd man tänker tillverka.

Och titta på min bild här nedan så förstår ni hur man inte ska göra. Här har jag försökt göra ett odefinierat ”lövträd” och färgen och luftigheten är faktiskt helt OK tycker jag. 
Men anatomin…?
Egentligen tycker jag att det liknar en martall. Stor Calle Schewen-varning på den här skapelsen!

När jag sitter och snurrar trädstommar hamnar jag tyvärr lätt i en sorts mekanisk regelbundenhet. Jag måste träna på att variera mig och böja grenar och stammar mera oregelbundet.

Men jag har faktiskt börjat härma Janne lite vad gäller anatomin. Han förespråkar gärna träd med flera stammar och här har jag försökt mig på ett sådant. Jag är mera nöjd med det här än med martallen…
(Trädet kan också ses i sitt sammanhang på inledningsbilden i det här inlägget.)

Och vad gäller trädens anatomi har vi nu ungefär tre månader på oss för studier innan löven gör det svårare. Bara att passa på.

Nu några osorterade noteringar:

- Skalenliga trädhöjd känns orimligt på min anläggning. När allt annat i landskapet är hopkrympt tycker jag det skulle se konstigt ut med halvmeterhöga träd.

- Bygger man efter förebild kan det hända att träden ”står i vägen”. Så är det till exempel med ”halv-allén” vid Resele-Tidéns lanthandel. Fast man bör ju också kunna se byggnaden. Då får man försöka glesa ut trädbeståndet så långt det är rimligt.   Dessutom kan det vara spännande för en besökare att man måste böja sig ner lite och kika mellan trädstammarna för att kunna se den hägrande ”godis-ajjtomaten”. 

- När man sträckt ut polyfibern så mycket man kan ska man sträcka ut den lite till.

- När jag tittar på några stommar jag prefabricerat upptäcker jag att jag överdrivit stammarnas tjocklek. En fälla det är lätt att hamna i som modellbyggare. För att justera den spinkiga järntrådsstammen tar man ”lite till, och lite till, och lite till” tills det blivit alldeles för mycket. Lätt att också göra samma misstag när man vädrar något.

- Scratchbygge av kåkar känns som en baggis jämfört med trädtillverkning

Efter att ha pysslat med detta, till och från, under några veckor har jag lärt mig massor men jag kan inte massor.  Inlärningskurvan från ingenting till någonting är som alltid brant. Jag gör inte anspråk på att presentera någon heltäckande ”kurs i trädtillverkning”. Det är bara några fragment och några egna reflektioner. Ett blogginlägg som likt grenarna på mina träd spretar iväg lite som det faller sig.

Som sagt, mycket har hindrat hobbyutövningen de senaste månaderna. Bygget av Wahlmans kallbadhus och diverse hus- och hemarbete i fullskalan.

Jamen då blir det väl mera fokusering på modellbyggande nu då?
Men tyvärr, nu är ett omfattande filmprojekt på gång med min gamle kompis från Horndalskalendern 2014, Bengt Söderqvist. Den stämningsfulla bilden nedan är hämtad från lucka 13.

Det enda som är MJ-relaterat med det kommande filmprojektet är att det troligen leder till att det även i fortsättningen bli glest mellan uppdateringarna här i bloggen. 

Men jag lovar att jag inte har övergett hobbyn. Den här låten får tjäna som en hälsning från Nya Rossberga och mig.