Vägen till en dammig lagård

Ja, då var mjölnarens lagård färdig. 

Det här var ju ett lite knepigare bygge än Borgs och mjölnarbostaden, eftersom lagården är försvunnet sedan många år. Det enda jag hade att luta mig mot var nedanstående flygfoton.

Eller, nja… det finns faktiskt ytterligare en bild, nämligen nedanstående. Knappast tagen 1959, men den ger dock viss information om gavelns utseende.

Bilderna ovan är tyvärr de enda jag lyckats få tag på men Kicki Sjögren som är uppväxt i mjölnarbostaden har till min hjälp gjort några skisser med kompletterande information.. Stort tack, Kicki!

Som synes på färg-flygbilden, längre upp på sidan, är vegetationen vid lagårdens bortre gavel väldigt tät. I utformningen av detta väggparti måste jag alltså utnyttja det konstnärliga frirummet till max. (Och inte bara här - petitessökare göre sig icke besvär!) Jag resonerar som så att det bör ha funnits utrymme för foder till korna i samma byggnad och därför har jag försett byggnaden med ett par logdörrar.

Lagården låg alldeles invid vägen till småskolan och Fornby, och eftersom det var frågan om en grusväg blev lagårdsväggen väldigt dammig vilket man kan ana här:

Detta dammskikt måste jag förstås försöka efterlikna på min modell. Efter stor vånda tvingades jag konstatera att bästa sättet att åstadkomma ett fint dammlager på väggen måste vara att använda en airbrush, något jag i det längsta alltid försöker undvika. Jag är egentligen penselmålare men jag har faktiskt en airbrush i min ägo sedan några år.

Jag skaffade airbrushen då jag skulle måla kontaktledningsbryggorna till Morshyttans station.

 Men det är ett tag sedan jag använde min airbrush-utrustning. När jag kollar exif-filerna till mina bilder ser jag att kontaktledningsbryggorna blev målade hösten 2011… Men nog har jag väl använt airbruschen sedan dess? Jag kollar i gamla bilder igen och se att senast grejerna kom till användning var när jag vädrade Scanian som står vid godsmagasinet i Morshyttan  (Släpet vädrade jag inte, utan behöll som jämförelse.)

Jaha, och när vädrade jag då Scanian? Jo, det var 2013. Nej, någon frekvent airbruschare har jag aldrig varit men jag har i alla fall byggt en sprutbox för att kunna jobba utan att riskera hälsan. Här ser vi en bild från 2012 där jag sitter vid sprutboxen iklädd ändamålsenlig utrustning. Jag minns att en omtänksam kompis dock påpekade att jag glömt skyddshandskar…

Nåja, jag får väl rota fram grejerna och göra ett försök igen. Jag börjar mad att vända blicken mot sprutboxen.

Den verkade ”upptagen”. Vad finns under skynket, måntro? Jo, 250 spireaträd. Bara att flytta undan dem, alltså.

Så ska jag kolla att utsuget fungerar. Den lilla luckan ska öppnas och slangen ledas ut via fönstret.

Fram med kompressor och pistol för att prova dessa. Har delarna beckat ihop och packningarna torkat sönder? Nej då, allt verkade funka.

Men det fanns ett större problem: Min ”know how”. Efter sju år hade jag helt enkelt glömt bort det mesta om hur man gjorde. Färgspädning, målningsteknik, isärplockning och rengöring av pistolen m.m. Här behövdes en repetition! Som prenumerant på Allt om Hobby har jag tillgång till alla årgångar digitalt och när jag sökte på ”airbrush” hittade jag bland annat en utmärkt nybörjarkurs från 2010, skriven av Anders Ericson. Efter att tagit till mig hans tips kände jag mig redo att göra ett försök att damma ner väggen på mjölnarlagården. Men jag var ändå orolig - tänk om jag skulle sabba hela kåken med en klantig airbrush-hantering! Nåja, de rädda pojkarna kysser aldrig de vackra flickorna. (Jag har aldrig varit rädd!😉)
Bara att köra igång och så här blev det:
(Jag kan också upplysa om att teglet är egenmålad Plastruct 91 605)

Att jämföra med den ovädrade:

Jag kan konstatera att jag (för ovanlighetens skull) blev helt nöjd med resultatet. Jag kan också konstatera att själva ”brushandet” var gjort på några sekunder men att för- och efterarbetet nog måste räknas i timmar. "Mycket väsen för lite ull sa kärringen som klippte grisen". Givetvis skulle förarbetet gå mycket fortare om jag skulle måla något liknande nu igen eftersom” repetitionsmomentet” (trots alltmer vikande närminne) inte skulle behöva upprepas. Men rengöringen av sprutan kommer man inte runt. Alltnog, Göran Tholin tipsade om att han rengör sin spruta i en ultraljudstvätt, och nu har jag beställt en dylik inför planerade framtida vädringar av lok och vagnar. (Hörde du det här, Mölle-Mats eller kroknade du redan i lagårds-inledningen?)
Tillbaka till mjölnar-lagården. Här ser vi fronten ur en lite annan vinkel.

Eftersom en betraktare kan böja sig fram och därmed se baksidan så finns det givetvis även en sådan. Fattas bara annat!  Däremot har jag föga förståelse för den benägenhet som omhuldas av vissa, att man ska detalj-utforma även väggar och föremål som aldrig kommer att nås av en betraktares öga. Jag ser med förväntan fram emot att den psykologiska forskningen ska förse denna tvångsmässiga inställning med en lämplig bokstavsbeteckning. 

Att få fram den här lagården var en process i flera steg. Först gjorde jag en mycket enkel mockup utan att bry mig så mycket om storleken. Jag hoppades på att det skulle dyka upp bättre bilder så småningom, vilket det tyvärr inte gjorde. Jag upptäckte efterhand att den första mockupen var alldeles för liten så när det var dags att bygga den ”riktiga” modellen studerade jag fotona noggrant för att få en bättre uppfattning av storleken. Innan jag körde igång i skarpt läge gjorde jag också den mera detaljerade, mockupen för att känna mig på den säkra sidan när jag satte kniven i styrénarken.

Nu återstår bara att förse lagården med en lämplig torpargrund och sedan är det dags att köra igång med sågbyggnaden. Det är ett projekt jag ser fram emot och som inte borde vålla några speciella problem. Den enda svårigheten jag kan se är hur jag trovärdigt ska kunna få till den betongstensgrund man ser på följande foto från Sven Tidén. 

(Jag glömde förresten att berätta en grej vad gäller airbrushningen:
För att arbeta med högsta möjliga hälsosamhet  röjde jag alltså ur sprutboxen, drog ut slangen genom fönstret och så körde jag igång att brusha. När allt var avklarat och jag stod och beundrade resultatet kom jag på att jag glömt att köra igång sprutboxens fläkt….. ☹ )



Slutligen vill jag slå ett slag för Göran Tholins nya blogg om Vestra Wetterns Järnväg. Vi som stött på Göran på nätet och i diverse papperspublicistiska sammanhang, vet att han är en otroligt duktig byggare och en mycket underhållande skribent. Någon kamrat har faktiskt utnämnt honom till ”modell-poet”. Bloggen innehåller också en värdefull samling länkar till olika aktörer inom modelljärnvägshobbyn.
Görans blogg hittar ni här.