Bygget av Nya Rossberga

Mannen på nedanstående bild heter Arne Back och är uppväxt i Morshyttan. Vintern 1972 kom han åkande på sin moped till stationshuset i därstädes. Arne visste att huset var utrymt och skulle rivas och när han kände på ytterdörren upptäckte han att den var olåst. Bara att knalla in, alltså. Väl där inne upptäckte han att det fanns en del möbler kvar på expeditionen. På ett bord stod även en svart bakelittelefon. Som de flesta ynglingar från Rumpdalarna var Arne en ansvarskännande och hederlig ung man. Telefonen var ju statsverkets egendom och nu stod den här för öppen dörr. Risken att den skulle bli stulen var förstås överhängande. Av omsorg om skattebetalarnas pengar beslöt Arne att rädda telefonen. Han spände alltså fast den på mopedens pakethållare och for därifrån. Hur räddningsaktionen sedan skulle gå till hade han nog inte riktigt klart för sig…. Åren gick, Arne flyttade från Morshyttan, och eftersom han ännu inte riktigt kommit på något bra sätt att återlämna telefonen till d...

Arbetet med Nya Rossberga i stationshuset börjar nu få konkurrens av en del vårsysslor utomhus. ”Vårsysslor”, nja… Det känns som att vi i år hade vinter ena dagen, vårväder andra dagen och på tredje dagen var det sommar. Med dessa snabba årstidsväxlingar har man hamnat lite på efterkälken med vårbruket. Men först går vi ut och tittar lite och erinrar oss hur det var ”förr i tiden” i trädgården. Följande bild är tagen den 15 juli 2009 då vi fortfarande hade vår trädgårdsbana kvar. Trädgårdsbanan var ett populärt inslag när vi hade grillfest och gästerna serverades rullande välkomstdrinkar. Men ogräset tog knäcken på mig. Det kändes som att om man gick in och tog en kopp kaffe så hade slyn tagit över när man kom ut. När sedan döttrarna flyttade hemifrån så man inte hade tillgång till gratis ba(r)narbetare beslöt jag att anläggningen skulle säljas. Så skedde också 2013. Idag är delar av den gamla anläggningen förvandlad till grillplats. På följande bild...

Vad hände egentligen med draperierna? Jodå, de är nu klara ”runt om”, så att säga, och jag är trots alla förtretligheter nöjd med resultatet. På nedanstående bild är dock de flesta av draperierna nedtagna igen för nu har nostalgiprylarna dragits fram i ljuset.  Inte mycket manöverutrymme här inne för tillfället, som synes. Man kan konstatera att just nu uppnår rörigheten i stationshuset en toppnotering. Hädanefter kan det väl bara bli bättre? Nostalgiavdelningen har varit undanstuvad sedan september men ska nu packas upp på lämpligt sätt. Som vi ser på bilderna nedan handlar det om en hel del grejer. Hur ska allt detta få plats? Dolt men ändå ”exponeringsvänligt”? Troligen blir jag tvungen att göra en sorts urval av vad jag vill visa. ”Kill your darlings” är ett begrepp som är välbekant både för modellrallare och vanligt folk. Men det är inte bara ”lösa prylar” som ska placeras ut. Jag har också två radiogrammofoner, en radio+skivspelare, en TV och två snurrlampor ...

Mitt i den allmänna villervallan i hobbylokalen är det då dags att ta sig an årets födelsedagspresent: Draperierna. Själva sy-momentet är en födelsedagspresent jag önskat av min hustru. Allt annat; val av tyg, uträkning av tyg-åtgång, beställning av tyget och sy-instruktioner skulle jag ta hand om själv. Hennes  uppgift skulle alltså endast vara att köra symaskinen. Ett upplägg som kanske inte var så lyckat… Utgångspunkten var draperiet här nedan. Det sitter alltså under den färdiga Morshyttan-avdelningen. Det draperiet är av sammet och det skulle förstås även det nya draperiet vara. Nu har vi tyvärr ingen sammetsdraperiaffär i Hedemora så det blev att börja leta på nätet. Efter ett tag hittade jag ett mörkgrönt sammetstyg som kanske kunde passa. Nu är dock inte färgerna på dataskärmen riktigt att lita på så för säkerhets skull beställde jag en provbit av tyget. Provbiten kom – obetydligt större än ett frimärke.  Den som någonsin försökt beställa färg till en hu...

Helgen den 28-29 april var jag på Modelljärnvägsmässan i Göteborg. En mycket lyckad tillställning med nytt besöksrekord. Vid mässan medverkade bland andra föreningen Spår och Tåg i Väst som hade ställt upp flera ”köra-själv-anläggningar” för de yngre besökarna. Man hade också en provbana där man kunde få testa sina nyinköpta begagnade lok. ”Lokdoktorn” Lennart Bergqvist ansåg att verksamheten borde ”certifieras av en modelljärnvägsinspektör” och jag blev ombedd att medverka. Nedanstående bild, som jag fått av Lennart, är tagen vid den högtidliga certifierings-ceremonien. Jag gjorde också en liten film om mässan, som man kan se här nedan. Att filma en sådan här tillställning är inte helt enkelt. Trafiken på modulbanorna är ganska oförutsägbar och skärpan hamnar dessutom gärna på den bakgrund som man helst inte vill ha med. När man kommer hem och granskar klippen önskar man att man kunde återvända för "gör om, gör rätt" men jag har i alla fall satt ihop ett...